Jag började höra en massa oroliga röster runt mig. Jag öppnade ögonen försiktigt och försökte sätta mig upp. Jag kände en fruktansvärd smärta genom hela kroppen och sjönk ner med en duns på marken igen. Mina föräldrar satt bredvid mig. ”Var är Flavia?” frågade jag försiktigt. Mamma och pappa utbytte oroliga blickar med varandra innan pappa svarade, ”Flavia bröt ett ben när hon landade men…” började han, men jag avbröt honom tvärt med att jag började gråta. Han harklade sig och fortsatte. ”Men, Flavia är fortfarande kvar om du vill säga hejdå”.

Efter att jag sagt hejdå, så gick jag ifrån banan. Hela tävlingen avbröts, och det enda jag ville var att åka hem. Det kändes som år innan vi var hemma, och jag vet inte hur länge jag satt på mitt rum och grät sen. Det var det mest smärtsamma jag gjort, att ta farväl av Flavia. Jag hade suttit med hennes huvud i mitt knä och bara pratat med henne. Pratat om våra minnen. Jag berättade för henne att hon var det bästa som hänt mig och att jag alltid skulle älska henne. Jag hade gett henne en puss på mulen och sedan hade hon somnat in. Efter det hade jag tyst gått iväg, helt tom på ord och känslor, tom på allting. Jag ville skrika och gråta, men ingenting kom.

Jag vaknade och kollade på klockan. 04.37 var hon. Jag drog på mig mina ridkläder och gick ut i stallet, till Flavias box. Jag satte mig ner i den rena halmen och andades in hennes doft som än var kvar i stallet. Jag la mig ner och låg där och tänkte. Det var ofattbart att hon var borta. Jag kunde knappt förstå det själv. Minuterna gick och efter ett tag somnade jag där ute i hennes box, önskade att hon skulle stå där när jag vaknade och att allt skulle vara som vanligt.

Någon skakade om mig och jag kollade upp. Det var mamma med pappa en bit bakom henne. ”Vi har letat efter dig i säkert en halvtimme” sa hon ledsamt. ”Hur länge har du varit här ute?” Jag svarade att jag gick ut hit i natt och somnade av misstag. Vi gick in och satte oss runt bordet och åt frukost. Ingen sa ett ord. Mina syskon som inte vart med på tävlingen visste inte vad som hänt. Det enda vi gjorde var att låtsas som att det inte hänt, jag ville inte prata om det. Jag behövde tid att läka mina sår, även fast det skulle kunna ta flera månader, kanske år. Jag hade ju trots allt haft Flavia sedan hon föddes.