Dagen innan tävlingen. Jag stod i stallet och ryktade & gjorde Flavia fin inför morgondagens hopptävling. Vi skulle hoppa en klass på 120 cm. Flavia är ju väldigt duktig inom hoppningen, och 130 cm är vårt mål i slutet av året. När jag var klar och hade tvättat henne, ryktat henne och lagt på täcket så gick jag in. Jag var så otroligt trött och det var ändå dags att sova, så jag gick och la mig. Så fort jag blundade somnade jag.

Jag vaknade av att någon skakade om mig. Jag kollade upp på personen med sömniga ögon och såg att det var min mamma. ”Dags att vakna gumman, vi måste åka om någon timme.” Jag reste mig sakta upp och märkte att jag somnat i ridkläderna. Jag suckade tyst för mig själv och bytte om till tävlingskläderna. Jag satte upp mitt långa hår i en fläta, och tog sedan fram mina överdragsbyxor. Jag ville ju inte att mina vita ridbyxor skulle bli skitiga.

En timme senare satt jag i bilen på väg mot tävlingen som låg utanför Stockholm. Jag satt och plockade med mobilen, och kollade då och då till Flavia. Ni förstår, vi har en kamera till hästtrailern så vi kan se vad hästarna håller på med. Efter ett par timmar kom vi fram och jag steg ur bilen och lastade ur Flavia. Hon var alltid lugn på tävlingsplatser trots den nya miljön och alla främmande hästar. Jag gjorde iordning henne och när jag sadlat & tränsat henne gick vi bort till framridningen.

Jag satt upp och kollade mig runt om. Till min stora förvåning så såg jag en tjej från stallet, Wilma. Jag låtsades att inte ha sett henne och red på spåret i den stora paddocken. När jag red förbi henne ropade hon ”Du Isabella! Hoppas du trillar av”, och så hörde jag flera tjejer skratta bakom henne. Jag svalde ner gråten och koncentrerade mig istället på att värma upp lite lagom. Jag hann hoppa två hinder på 80 cm innan speakern ropade ut att den var min tur.

Jag red in på banan. Jag var inte alls nervös eftersom jag hoppat flera klasser på 120 cm förut. Jag fick klartecken och red an mot första hindret. Flavia tyckte detta var lätt som en plätt, och vi flög över hindrena. Jag var inne i min egen bubbla och innan sista hindret hör jag hur ett flertal personer börja skrika och ropa och min bubbla sprack. Jag tappade kontrollen och koncentrationen och det gjorde Flavia med. Flavia hoppade av för tidigt och hon landade i hindret och gick sedan omkull efter hindret. Hon förblev orörlig och det ända jag kunde tänka på var henne. Efter några sekunder svartnade det för ögonen och jag svimmade.