Att kämpa sig tillbaka - Del 4

Jag skrittade runt på Devil i manegen. Han var otroligt pigg men även fast hästar är pigga så ska man skänkla på ännu mer för att få ut deras energi, så jag lät honom skritta på. Ibland försökte han rycka tyglarna ur händerna på mig, men det var inga större problem. Än hade ingen märkt att jag var inne i ridhuset, och det var jag glad över, för om mamma och pappa fick reda på att jag red Devil utan deras tillåtelse skulle jag nog få utegångsförbud i en månad.

 

När jag ridit klart smög jag in i stallet så fort jag kunde och jag tror inte att någon märkte mig. Wilma var här idag, någonstans, och tjejer som henne kunde man absolut inte lita på, enligt min personliga åsikt. Jag ställde snabbt in Devil i den stora rymliga boxen och gick sedan iväg med hans utrustning. Självklart mötte jag Wilma och hon blev genast misstänksam. ”Vem har du ridit?” Frågade hon och flinade åt mig. ”Jag hjälper bara barnen med hästarna” ljög jag och kollade glatt på henne och fortsatte gå. Jag pustade ut. Det var nära ögat.

 

När jag var klar i stallet gick jag in i huset. Jag åt middag och sedan var jag så trött så jag gick och la mig och somnade direkt. Jag sov djupt under natten och när jag vaknade såg jag solstrålar sippra in från persiennerna i fönstret. Jag kikade ut och det var en strålande dag. Mamma skulle dessutom hålla ett litet dagridläger idag, så de hade tur med vädret.

 

När jag gick ner satt mamma vid köket och läste en tidning. Pappa sov fortfarande och mina syskon kollade på teve. ”Redan vaken?” Sa hon och kollade skeptiskt på mig under sina glasögon. ”Ja jag gick och la mig tidigt igår” svarade jag och log snett. Hon log tillbaka och återgick till att läsa tidningen. ”Jag går ut i stallet” sa jag och hon nickade till svar. Men när jag kom ut till stallet var Wilma och hennes kompisar här. Jag hörde hur de pratade om dagridlägret idag och jag förmodade att de skulle vara med. Jag gick bort till Devil och smekte hans silkeslena mule och pratade lite med honom. Sedan hörde jag Wilma säga, ”Hoppas jag får rida Devil idag… Det har alltid varit min dröm, och jag klarar ju av sådana hästar som honom.” Hon fortsatte, ”Bortsett från vissa andra” och så mötte hon min blick och flinade. Hennes kompisar började fnittra hysteriskt. Jag suckade och ignorerade dom.

 

Mamma kom ut och skrev upp vilka hästar de fått. Hon gav aldrig Devil till någon, så jag trodde absolut inte att någon på ridlägret skulle få honom. Men när hon skrivit klart och jag läser på tavlan så ser jag… Att Wilma ska ha Devil.


Att kämpa sig tillbaka - Del 3

Veckorna gick, och tillslut kom dagen då skolan började igen. Jag började nian i år. Självklart gick jag i samma klass som Wilma. Hon hade berättat för alla i skolan vad som hänt, hur förvånad och ledsen hon blivit och blablabla. Jag visste att det inte var sant, hon ljög om det. Hon var glad över att Flavia dött, jag förstår inte hur sjuka människor kan vara. Folk försökte prata med mig, men till ingen större framgång. Jag avvärjde varenda en, till och med mina bästa vänner. Jag var alltid tyst, jag sa aldrig någonting längre. Det var hemskt att ha Wilma hemma i vårt stall, det var hemskt att ha en ridskola hemma, allt var hemskt. Efter ett par veckor hade mamma och pappa erbjudit mig ett otroligt fint arab sto, men jag hade tackat nej. Folk tyckte jag var idiotisk som inte kunde släppa det, jag har hört dom prata om det, i stallet, i skolan, på stan. Till slut började jag skolka och fick istället hemundervisning, jag fortsatte vara deppig. För det enda jag kunde tänka på var Flavia.

 

Men en dag så gick jag ut i stallet, in i den stora vita byggnaden. Stallet var stort med säkert runt 30 boxar, utanför stallet stod det två ridhus och två paddockar. Bakom paddockarna fanns det bara skog med underbara ridvägar. Folk glodde som aldrig förr, men jag fortsatte gå tills jag kom till den sista boxen i stallet. Där stod hingsten Devil. Namnet hade han fått över sitt temperament och sina egenskaper. Han kastade av ryttare hela tiden, högg efter folk och sparkade som ingen annan häst. Till slut vågade inte folk rida honom, de vågade knappt leda honom. Medans jag stod där utanför hans box dörr, hade jag öppnat den, gått in och stängt efter mig. Han kollade skeptiskt på mig, väntade på att jag skulle göra något. Jag stod där och kollade tillbaka på honom, och tillslut tog han några tveksamma steg emot mig. Han nosade på mig och undersökte ifall jag var något hot. Jag sträckte fram handen och smekte hans mule. Han frustade nöjt till och när jag skulle gå, följde han efter mig och puttade på mig i ryggen. ”Vill du ut och rida gubben?” Frågade jag och log lite smått. Han frustade och stampade med hoven och jag väntade en stund innan jag sa, ”Då gör vi det”.

 

Jag ledde ut Devil genom en dörr i stallet som ingen använde förutom de som arbetade här och såklart jag och min familj. Till min stora glädje var det ingen vid ridhusen, så jag gick snabbt in till första ridhuset med Devil. När jag skulle hoppa upp började han trampa nervöst md hovarna och försökte gå ifrån mig. ”Lugn gubben” viskade jag. Som att han vetat precis vad jag sa, lugnade han ner sig och stod still. När jag suttit upp stod han blickstilla och väntade på att jag skulle säga till honom vad han skulle göra. Jag tryckte till honom lätt i sidorna och han ryckte till och började skritta. Jag var beredd på att han skulle slänga av mig när som helst, eller bocka, men inget hände… Han kanske litar på mig?


Att kämpa sig tillbaka - Del 2

Jag började höra en massa oroliga röster runt mig. Jag öppnade ögonen försiktigt och försökte sätta mig upp. Jag kände en fruktansvärd smärta genom hela kroppen och sjönk ner med en duns på marken igen. Mina föräldrar satt bredvid mig. ”Var är Flavia?” frågade jag försiktigt. Mamma och pappa utbytte oroliga blickar med varandra innan pappa svarade, ”Flavia bröt ett ben när hon landade men…” började han, men jag avbröt honom tvärt med att jag började gråta. Han harklade sig och fortsatte. ”Men, Flavia är fortfarande kvar om du vill säga hejdå”.

 

Efter att jag sagt hejdå, så gick jag ifrån banan. Hela tävlingen avbröts, och det enda jag ville var att åka hem. Det kändes som år innan vi var hemma, och jag vet inte hur länge jag satt på mitt rum och grät sen. Det var det mest smärtsamma jag gjort, att ta farväl av Flavia. Jag hade suttit med hennes huvud i mitt knä och bara pratat med henne. Pratat om våra minnen. Jag berättade för henne att hon var det bästa som hänt mig och att jag alltid skulle älska henne. Jag hade gett henne en puss på mulen och sedan hade hon somnat in. Efter det hade jag tyst gått iväg, helt tom på ord och känslor, tom på allting. Jag ville skrika och gråta, men ingenting kom.

 

Jag vaknade och kollade på klockan. 04.37 var hon. Jag drog på mig mina ridkläder och gick ut i stallet, till Flavias box. Jag satte mig ner i den rena halmen och andades in hennes doft som än var kvar i stallet. Jag la mig ner och låg där och tänkte. Det var ofattbart att hon var borta. Jag kunde knappt förstå det själv. Minuterna gick och efter ett tag somnade jag där ute i hennes box, önskade att hon skulle stå där när jag vaknade och att allt skulle vara som vanligt.

 

Någon skakade om mig och jag kollade upp. Det var mamma med pappa en bit bakom henne. ”Vi har letat efter dig i säkert en halvtimme” sa hon ledsamt. ”Hur länge har du varit här ute?” Jag svarade att jag gick ut hit i natt och somnade av misstag. Vi gick in och satte oss runt bordet och åt frukost. Ingen sa ett ord. Mina syskon som inte vart med på tävlingen visste inte vad som hänt. Det enda vi gjorde var att låtsas som att det inte hänt, jag ville inte prata om det. Jag behövde tid att läka mina sår, även fast det skulle kunna ta flera månader, kanske år. Jag hade ju trots allt haft Flavia sedan hon föddes.


Att kämpa sig tillbaka - Del 1

Innan ni börjar läsa själva novellen, så måste jag säga att den inte kommer vara särskilt julig. Det kommer inte handla om julen precis, så ni är beredda på det!
---

Dagen innan tävlingen. Jag stod i stallet och ryktade & gjorde Flavia fin inför morgondagens hopptävling. Vi skulle hoppa en klass på 120 cm. Flavia är ju väldigt duktig inom hoppningen, och 130 cm är vårt mål i slutet av året. När jag var klar och hade tvättat henne, ryktat henne och lagt på täcket så gick jag in. Jag var så otroligt trött och det var ändå dags att sova, så jag gick och la mig. Så fort jag blundade somnade jag.

 

Jag vaknade av att någon skakade om mig. Jag kollade upp på personen med sömniga ögon och såg att det var min mamma. ”Dags att vakna gumman, vi måste åka om någon timme.” Jag reste mig sakta upp och märkte att jag somnat i ridkläderna. Jag suckade tyst för mig själv och bytte om till tävlingskläderna. Jag satte upp mitt långa hår i en fläta, och tog sedan fram mina överdragsbyxor. Jag ville ju inte att mina vita ridbyxor skulle bli skitiga.

 

En timme senare satt jag i bilen på väg mot tävlingen som låg utanför Stockholm. Jag satt och plockade med mobilen, och kollade då och då till Flavia. Ni förstår, vi har en kamera till hästtrailern så vi kan se vad hästarna håller på med. Efter ett par timmar kom vi fram och jag steg ur bilen och lastade ur Flavia. Hon var alltid lugn på tävlingsplatser trots den nya miljön och alla främmande hästar. Jag gjorde iordning henne och när jag sadlat & tränsat henne gick vi bort till framridningen.

 

Jag satt upp och kollade mig runt om. Till min stora förvåning så såg jag en tjej från stallet, Wilma. Jag låtsades att inte ha sett henne och red på spåret i den stora paddocken. När jag red förbi henne ropade hon ”Du Isabella! Hoppas du trillar av”, och så hörde jag flera tjejer skratta bakom henne. Jag svalde ner gråten och koncentrerade mig istället på att värma upp lite lagom. Jag hann hoppa två hinder på 80 cm innan speakern ropade ut att den var min tur.

 

Jag red in på banan. Jag var inte alls nervös eftersom jag hoppat flera klasser på 120 cm förut. Jag fick klartecken och red an mot första hindret. Flavia tyckte detta var lätt som en plätt, och vi flög över hindrena. Jag var inne i min egen bubbla och innan sista hindret hör jag hur ett flertal personer börja skrika och ropa och min bubbla sprack. Jag tappade kontrollen och koncentrationen och det gjorde Flavia med. Flavia hoppade av för tidigt och hon landade i hindret och gick sedan omkull efter hindret. Hon förblev orörlig och det ända jag kunde tänka på var henne. Efter några sekunder svartnade det för ögonen och jag svimmade.


Nyare inlägg