Jag bara stod och glodde medan Devil stegrade sig om och om igen. Wilma hade slagit armarna runt hans hals för att inte flyga av och jag såg på henne, hur nära hon var på att börja skrika. Hennes ansikte var sammanbitet och hon var likblek. Jag sprang ut ifrån ridhuset och rusade in på kontoret i stallet. Där satt mamma i ett telefonsamtal. Jag nästan skrek ut, ”Devil håller på att gå omkull!” Hon la bara på och sprang efter mig in i ridhuset. Devil höll fortfarande på att stegra sig men Wilma kom springandes emot oss. Hon grät och slängde sig i armarna på mamma. Själv sprang jag fram till Devil och sa, ”Lugn gubben…” Då, helt plötsligt, slutade han ställa sig upp. Han kollade nyfiket på mig och gick sedan lugnt emot mig. När han var en meter ifrån mig stannade han och frustade. Jag gick fram och slog armarna om hans hals och kramade om honom. Han blev lite förvånad över att jag plötsligt hade kramat honom, men sedan stod han lugnt och andades. Vad jag inte märkt var att mamma och Wilma var på väg hit. Wilma nästan spottade ut, ”Avliva honom!” Jag gick fram och ställde mig framför henne. ”Varför?” Sa jag. ”Varför ska man behöva avliva en häst som inte gillar att olika personer rider honom hela tiden?”

Senare den kvällen hade mamma och pappa bestämt att han får vara kvar. Trots allt. På ett villkor. Att jag tar hand om honom, rider honom och allt sådant. Jag hade glatt sagt att jag gärna gjorde det och då var det bestämt. Devil fick stanna. Men jag kände ändå att något inte riktigt var som det skulle. För inte så länge sen hade de tänkt sälja honom, men nu får han plötsligt stanna? Jag satt och grubblade på det men kom inte på någon lösning. Jag får helt enkelt släppa det och vara glad för att han inte kommer att säljas.