Att kämpa sig tillbaka - Del 24

Sista delen utav julkalendern. Det blir en extra lång del! Jag hoppas ni gillat den lika mycket som jag uppskattar den. Det har varit ett litet jobb att skriva det må ni tro!

Jag gjorde min gamla vanliga rutin när jag skulle tävla. Jag tog på mig mina tävlingskläder och drog sedan på mig ett par överdragsbyxor för att de vita ridbyxorna inte skulle bli skitiga. Jag flätade mitt långa hår och tog en titt i spegeln. Det kändes som dagen jag tävlade med Flavia, den där gången i somras. Jag skakade snabbt bort tanken och gick ner i köket och åt en snabb frukost.
 
En liten stund senare satt jag i baksätet på vår bil, på väg till tävlingen. Pappa körde och mamma satt bredvid. Devil stod i transporten och eftersom vi har en kamera i transporten kunde jag kolla till honom ibland. Medan jag väntade på att vi skulle komma fram funderade jag på om jag skulle ta det lugnt eller inte under tävlingen. Jag var ju trots allt en tävlingsmänniska och ville satsa allt, men jag kunde inte låta honom skada sig, precis som Flavia gjorde...
 
När vi kom fram var det bara en timme kvar tills det var min tur. Jag lastade snabbt av Devil och gjorde iordning honom. Jag rusade sedan bort till framridningen, där stod Wilma, till min stora förvåning, och kollade på mig. Hon gick emot mig. Jag kände en klump växa i magen, vad ville hon? Jag såg att hon hade tårar i ögonen. Hon kollade på mig och sa sedan, "Förlåt mig Isabella, det var jag... Det var jag som skrek den där dagen på tävlingen, och det är mitt fel att Flavia dog." Sa hon och snyftade. "Jag la även någonting som jag inte vet vad det var i Devils krubba, det som gjorde honom lite galen... Under denna veckan." Hon brast ut i gråt och rusade snabbt ifrån mig och Devil. Vad hade hon just sagt? Hade hon verkligen gjort så Flavia dog? Jag viftade bort tankarna och värmde upp Devil istället.
 
När det var min tur i 90 centimetersklassen blev jag genast nervös. Mamma och pappa hade sagt lycka till några minuter tidigare, och ännu en gång ser jag Wilma komma släntrande emot oss. "Lycka till" viskade hon och gick sedan mot läktaren. Jag log lite och red sedan in i det stora ridhuset. Doften av spån och trä slog emot mig. Jag kände mig så hemma här, så fri. Tävlingsplatser är var jag hör hemma.
 
Jag styrde an mot första hindret. Självsäkert och kontrollerat. Devil lyssnade på minsta vink, och han flög som en fjäder över hindret. Detta var som en barnlek för honom... Jag fortsatte runt banan och rev ingenting. Sedan kom sista hindret. Jag fick en klump i magen och blev genast orolig. Tänk om något gick fel? Jag kände hur Devil började streta emot och han tvärnitade framför hindret, men till min stora förvåning tog han ett enormt skutt över hindret och skenade in i mål. Vi fick en rekordsnabb tid och vi klarade oss igenom banan utan några fel alls. Ingen i min klass red bättre än mig, jag slog allihopa med hästlängder. När det var dags för prisutdelningen red jag stolt in på Devil och ställde upp. Mamma och pappa följde med in. Jag fick min blågula rosett, och jag kände hur tårarna började rinna. Men detta var glädjetårar. Jag slog armarna om Devils hals och mamma och pappa såg så stolta ut. Jag tror nästan att jag såg att bådas ögon var blanka av tårar. Sedan var det ärevarv. Jag och Devil galopperade i en hissnade fart runt, runt i ridhuset, och nu kunde inget stoppa oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din email (Bara jag som ser):

Din blogg (Om du har någon):

Din kommentar:

Trackback