Veckorna gick, och tillslut kom dagen då skolan började igen. Jag började nian i år. Självklart gick jag i samma klass som Wilma. Hon hade berättat för alla i skolan vad som hänt, hur förvånad och ledsen hon blivit och blablabla. Jag visste att det inte var sant, hon ljög om det. Hon var glad över att Flavia dött, jag förstår inte hur sjuka människor kan vara. Folk försökte prata med mig, men till ingen större framgång. Jag avvärjde varenda en, till och med mina bästa vänner. Jag var alltid tyst, jag sa aldrig någonting längre. Det var hemskt att ha Wilma hemma i vårt stall, det var hemskt att ha en ridskola hemma, allt var hemskt. Efter ett par veckor hade mamma och pappa erbjudit mig ett otroligt fint arab sto, men jag hade tackat nej. Folk tyckte jag var idiotisk som inte kunde släppa det, jag har hört dom prata om det, i stallet, i skolan, på stan. Till slut började jag skolka och fick istället hemundervisning, jag fortsatte vara deppig. För det enda jag kunde tänka på var Flavia.

Men en dag så gick jag ut i stallet, in i den stora vita byggnaden. Stallet var stort med säkert runt 30 boxar, utanför stallet stod det två ridhus och två paddockar. Bakom paddockarna fanns det bara skog med underbara ridvägar. Folk glodde som aldrig förr, men jag fortsatte gå tills jag kom till den sista boxen i stallet. Där stod hingsten Devil. Namnet hade han fått över sitt temperament och sina egenskaper. Han kastade av ryttare hela tiden, högg efter folk och sparkade som ingen annan häst. Till slut vågade inte folk rida honom, de vågade knappt leda honom. Medans jag stod där utanför hans box dörr, hade jag öppnat den, gått in och stängt efter mig. Han kollade skeptiskt på mig, väntade på att jag skulle göra något. Jag stod där och kollade tillbaka på honom, och tillslut tog han några tveksamma steg emot mig. Han nosade på mig och undersökte ifall jag var något hot. Jag sträckte fram handen och smekte hans mule. Han frustade nöjt till och när jag skulle gå, följde han efter mig och puttade på mig i ryggen. ”Vill du ut och rida gubben?” Frågade jag och log lite smått. Han frustade och stampade med hoven och jag väntade en stund innan jag sa, ”Då gör vi det”.

Jag ledde ut Devil genom en dörr i stallet som ingen använde förutom de som arbetade här och såklart jag och min familj. Till min stora glädje var det ingen vid ridhusen, så jag gick snabbt in till första ridhuset med Devil. När jag skulle hoppa upp började han trampa nervöst md hovarna och försökte gå ifrån mig. ”Lugn gubben” viskade jag. Som att han vetat precis vad jag sa, lugnade han ner sig och stod still. När jag suttit upp stod han blickstilla och väntade på att jag skulle säga till honom vad han skulle göra. Jag tryckte till honom lätt i sidorna och han ryckte till och började skritta. Jag var beredd på att han skulle slänga av mig när som helst, eller bocka, men inget hände… Han kanske litar på mig?