DEL 1 HITTAR NI HÄR.

Jag kollade på det vackra stoet. Animo var hennes namn. Jag kollade på hennes huvud, litet men med stora snälla ögon, typiskt för arabiska fullblod. Jag gick fram till henne i boxen där hon stod, och drog med fingrarna genom hennes silkeslena man, och smekte hennes muskulösa hals. Flugskimmel var hennes färg, jag hade inte sett så många flugskimlar, men nu skulle jag få tillbringa 2 veckor med en.

Dagen hade gått och nu låg jag i min säng och tänkte. Vi hade inte gjort särskilt mycket idag, utan mest tillbringat tid med varandra och hästarna. Jag gillade redan stället, och det var något speciellt med Animo som jag inte kunde sätta fingret på. Jag lät blicken glida över det nedlysta rummet, och såg sedan att en av sängarna var tomma. Jag fortsatte stirra och bestämde mig för att gå och leta efter henne. Jag gick först till toaletten, men det var öppet, så jag gick ut på gårdsplanen istället. Där satt hon, lutandes mot stallväggen. Jag gick fram och undrade varför hon satt här ute, men hon svarade bara att hon inte kunde sova. Alice tror jag hennes namn var, om jag minns rätt. Jag sa till henne att det var bäst att hon gick in, så vi båda gick och la oss i våra sängar.

Nästa morgon vaknade jag först av alla. Så jag smög ut i stallet till Animo som stod och tuggade ljudligt på sitt morgonhö. ”Hej tjejen”, sa jag och klappade henne lätt på halsen. Hon frustade nöjt till och fortsatte sedan äta. Så satt jag där i stallet i några minuter innan jag gick in i stugan igen, där alla andra redan vaknat. Erica kom in efter en stund och sa, ”Dags att äta frukost tjejer, idag ska ni få rida era hästar!”. Alla satte fart mot huset och så strax när vi ätit rusade vi ut i stallet och fixade iordning hästarna, och ledde sedan ut de i paddocken. Jag justerade stiglädren och sadelgjorden, och satt sedan upp. Jag väntade tills alla andra var klara, och så bad Erica oss att skritta ut på spåret i vänster varv. Så fort Animo satte sig i rörelse så kändes det som en dröm, hennes skritt var helt fantastisk, och när vi travade var det hur lätt som helst att sitta ner. Galoppen var helt fantastisk, man bara flög fram. När vi sedan ställde upp på medellinjen efter lektionen, så gick Erica till varenda en av oss och frågade vad vi tyckte om hästarna. Jag log och sa, ”Hon är fantastisk”.