Jag satt inne på Ericas kontor. Hon hade ringt mina föräldrar, de skulle ha hämtat mig imorgon, men jag ville vara kvar hade jag berättat. Vi hade pratat en lång stund, och hon hade även ringt polisen. Jag hade berättat allt, och de hade sedan åkt upp till huset, och kört in till stationen med kvinnan. Hon hade varit misstänkt för misshandel och kidnappning tidigare, och hade därför suttit inne i korta perioder.

Jag vaknade upp nästa dag, jag mådde mycket bättre, och bulan i huvudet efter kvinnans slag hade sjunkit. Idag var det dags för hoppning i ridhuset. Jag älskade att hoppa och längtade så mycket. Jag hoppade ur sängen, bytte snabbt om till ett par brunrutiga ridbyxor och ljusbrun t-shirt. Det matchade perfekt. Ja, jag gillar att matcha saker och ting. Och för att se lite extra ut, tog jag på mig mina bruna ridhandskar och mina bruna ridstövlar. Ja, min hjälm var ju också brun, och detta såg väldigt proffsigt ut. Medans vi åt frukost fick jag en massa beröm för mina kläder, och det värmde i hjärtat för varje ord.

Jag satte foten i stigbygeln och satt upp. Vilken underbar känsla att äntligen få sitta på Animos rygg, ännu en gång. Jag klappade henne på halsen och sa, ”Nu visar vi vad vi går för”. Vi red ut på spåret och värmde upp i skritt i cirka 10 minuter. Travade sedan i ytterligare 10 minuter och fattade sedan galopp. Arbetade henne på en volt, sedan var det dags för hoppningen. Vi började på 30 cm, sedan 60 och sedan 90. De mesta av tjejerna ville inte hoppa högre men jag var nog bara den enda som sa, ”Höj”, med självsäker röst. Hon höjde till 1 m, sedan 1,10 och till sist 1,20, där vi stannade. Jag var så lycklig, det var det högsta jag hoppat.