Någon dag senare satt jag fortfarande kvar i det där rummet… En tanke slog mig. Jag kunde ju alltid försöka bryta mig ut? Jag gick tyst runt i rummet och kollade efter möjliga saker att använda för att ta mig ut. Jag stannade till vid byrån och öppnade den första lådan. Den var tom. Jag suckade och öppnade den andra. Där hittade jag en långsmal stäng av metall… Kanske kunde jag låsa upp dörren med hjälp av den? Jag tog försiktigt upp den ur lådan och studerade den. Ja det skulle nog kunna funka.

Någon minut senare stod jag vid dörren och försökte få upp den. Jag var så tyst som jag kunde. Till slut klickade det till från dörren, och jag testade att öppna. Det funkade! En lättnad sköljde över mig och jag kom på mig själv med att le lite. Jag smög tyst ut från rummet. Det verkade vara natt, för männen satt i varsin fåtölj och sov. Jag smög förbi dem och öppnade försiktigt ytterdörren. Som tur var hade jag på mig skor, så jag kunde börja leta efter Devil direkt. Jag började i ladan. Jag hittade honom direkt, uppbunden utanför en gammal box. Han frustade till när han såg mig och jag började prata lugnande med honom. ”Så ja gubben…” Mumlade jag tyst. Jag knöt loss grimskaftet och ledde ut honom ur den stora, mörka byggnaden. Sedan använde jag all kraft jag hade och hoppade upp på hans rygg. När jag skänklade på Devil gnäggade han högt. Då såg jag hur det tändes i huset och min glädje förvandlades till rädsla.

Jag öppnade ögonen försiktigt. Jag satt mitt i ett upplyst, ganska litet rum på en stol, fastbunden med armarna bakom stolen jag satt på. Jag försökte röra på benen, men mina vrister var fastbundna också. Jag kollade mig omkring. Ungefär två meter framför mig var det en normalstor dörr i trä. Till vänster om mig stod en byrå och till höger om mig var det tomt, bortsett från ett litet fönster som satt väldigt högt upp på väggen. Jag kunde se att bakom persiennerna i det fönstret, sipprade ljus in. Det var dag ute, men jag visste inte hur länge jag sovit. Kanske några timmar? Min nacke värkte något enormt efter att jag suttit ner så länge. Det var ingen idé att försöka ta sig loss, för då skulle jag troligtvis bara skada mig själv. Jag hörde ett par fotsteg utanför dörren. Sedan öppnades dörren och en medellång, ganska kraftig man, steg in. Han såg att jag var vaken och flinade åt mig och såg allmänt nöjd ut.

Han hade frågat mig en massa frågor. Vad jag gjorde här, vad jag sett och vad jag visste. Jag hade inte svarat på några frågor, och vid ett tillfälle slog han till mig över kinden så hårt, att det svartnade för ögonen på mig. Jag kollade ilsket på honom. ”Varför håller ni mig ens fången?” Frågade jag och vände blicken nedåt. ”För att du har sett saker du inte ska se”, svarade han och hånlog åt mig.

”Vad gör vi nu?” Snyftade jag. Jag stod ute på gårdsplanen och grät i mammas famn. ”Vi ringer polisen”, sa hon och plockade fram sin mobil och slog in deras nummer. Några minuter senare anlände polisen. De ställde en massa frågor och frågade vad vi sett, om vi sett hur männen såg ut och hur deras fordon såg ut. Jag berättade bara att jag gömt mig under krubban i Devils box. Mamma, pappa och mina syskon hade ju vart inne och inte sett någonting av vad som hänt.

Nästa dag gick jag upp tidigt. Jag skulle leta spår, jag skulle hitta Devil. Jag sprang ner i köket och bredde snabbt en macka och rusade sedan ut till min cykel. Jag hoppade upp och cyklade långsamt ut från gården. Då såg jag några spår från en bil och något mer i gruset. En transport. Jag följde spåren en bit på landsvägen och svängde sedan in till höger i en skog. Jag hade aldrig sett denna väg förr, men jag fortsatte att cykla. När jag kom fram till slutet av vägen såg jag en liten lada, samt en bil och en transport. Är det här de har Devil? Tänkte jag, men avbröts av ett par röster från två män som pratade om någonting. ”Varför tror du ens vi tog hit hästen?” Röt någon. ”Jo för att sälja vidare den och tjäna pengar så klart, din idiot.” Jag vände tvärt på cykeln och cyklade iväg i en himla hög fart. Männen måste ha sett mig, för en av dem ropade, ”Fånga flickan!”

Jag cyklade så snabbt jag kunde. Blodet pumpade i huvudet och jag kände varje hjärtslag. Till slut orkade jag inte mer, jag såg landsvägen, men all ork tog slut. Det började svartna för ögonen och jag föll av cykeln. Innan jag förlorade medvetandet kände jag ett par starka armar lyfta upp mig.

Nästa dag tränade jag och Devil dressyr. Jag hade problem med att sitta upp idag då han inte kunde stå still, och när jag väl kom upp försökte han kasta av mig. Jag lyckades hålla mig kvar och så skrittade vi på spåret i ungefär tio minuter, med volter, halter och ställningar. Han tyckte det var otroligt jobbigt och försökte slippa undan det hela tiden.  Vi travade i ungefär tio minuter sedan med tempoväxlingar och mycket energi. Det tyckte han däremot var mycket roligare och han sänkte huvudet flera gånger och frustade nöjt. När vi kom till galoppen och jag gav honom en galoppskänkel hoppade han fram flera meter och tvärnitade. Jag var nära på att flyga över huvudet på honom. Jag satte mig tillrätta och skänklade på honom. Vi red i arbetsgalopp och jag jobbade mycket med formen. Han la sig i händerna på mig och jag fick dra upp hans huvud flera gånger. Annars gick passet bra, han lyssnade inte hela tiden, men i slutändan gick han otroligt fint. Jag hann få några åskådare medan jag red och när jag gick ut ur manegen fick jag uppmuntrande klappar på axeln och folk som log åt mig och sa ”Bra jobbat.”

När jag en halvtimme senare satt i boxen hör jag någon komma gående. Jag hör röster, men jag vet inte vem. Jag kan bara höra att det är män som pratar. Sedan hör jag någon plocka med raspen till Devils boxdörr, och sedan glider dörren upp tyst. Devil kikar nyfiket ut och själv kryper jag in under hans krubba där ingen kan se mig. Jag hör hur de hakar fast ett grimskaft på honom, och sedan leds han bort. Jag kryper fram och ser hur de går iväg med Devil genom den mörka stallgången. Jag drar fram mobilen och ringer till mamma. Hon svarar genast och jag förklarar vad jag nyss såg. Jag springer ut och möter henne på gårdsplanen någon minut senare, men Devil syns inte till någonstans, och inte männen heller.

”Isabella, du får en chans till med Devil.” Det var vad mamma hade sagt till mig efter att vi fångat in Devil och efter att Wilma åkt hem. Nu skulle jag verkligen anstränga mig. Jag skulle träna honom varje dag, få honom att anförtro sig åt mig, och sedan så skulle vi kanske kunna börja tävla. Jag var ute i stallet i Devils box. Jag hade nyss ryktat honom och skulle iväg och hämta hans träns. När jag hämtat det och sedan tränsat honom ledde jag ut honom i manegen och började gå runt med honom. Jag skulle ha lite markarbete med honom, få honom att respektera mig. Varje gång han försökte flytta på mig visade jag tydligt mitt utrymme och flyttade på honom istället. Han höll på att bråka med mig hela tiden, men i slutet så började han faktiskt lyssna. Han var uppmärksam och försökte inte flytta på mig längre. Varje gång jag stannade, tvärnitade han nästan. Så jag hade lyckats för tillfället.

När jag senare gick in i huset berättade jag för mamma om det lyckade markarbetspasset med Devil. Hon log och sa ”Bra jobbat.” och sedan gick hon själv ut i stallet. Hon skulle hålla några lektioner, och när hon ändå var på väg ut bad jag henne kolla till Devil.

Själv satt jag uppe på mitt rum och spelade på datorn. Jag letade runt på internet efter spel och såg en annons på något spel som hette Star Stable. Vad tusan är detta? Tänkte jag. Jag klickade mig in på en ceriserosa hemsida och registrerade mig. Sedan installerade jag spelet och loggade in. Jag spelade i flera timmar och oj så kul det var! Detta var underbart, och precis ett spel för mig.

Jag bara stod och glodde medan Devil stegrade sig om och om igen. Wilma hade slagit armarna runt hans hals för att inte flyga av och jag såg på henne, hur nära hon var på att börja skrika. Hennes ansikte var sammanbitet och hon var likblek. Jag sprang ut ifrån ridhuset och rusade in på kontoret i stallet. Där satt mamma i ett telefonsamtal. Jag nästan skrek ut, ”Devil håller på att gå omkull!” Hon la bara på och sprang efter mig in i ridhuset. Devil höll fortfarande på att stegra sig men Wilma kom springandes emot oss. Hon grät och slängde sig i armarna på mamma. Själv sprang jag fram till Devil och sa, ”Lugn gubben…” Då, helt plötsligt, slutade han ställa sig upp. Han kollade nyfiket på mig och gick sedan lugnt emot mig. När han var en meter ifrån mig stannade han och frustade. Jag gick fram och slog armarna om hans hals och kramade om honom. Han blev lite förvånad över att jag plötsligt hade kramat honom, men sedan stod han lugnt och andades. Vad jag inte märkt var att mamma och Wilma var på väg hit. Wilma nästan spottade ut, ”Avliva honom!” Jag gick fram och ställde mig framför henne. ”Varför?” Sa jag. ”Varför ska man behöva avliva en häst som inte gillar att olika personer rider honom hela tiden?”

Senare den kvällen hade mamma och pappa bestämt att han får vara kvar. Trots allt. På ett villkor. Att jag tar hand om honom, rider honom och allt sådant. Jag hade glatt sagt att jag gärna gjorde det och då var det bestämt. Devil fick stanna. Men jag kände ändå att något inte riktigt var som det skulle. För inte så länge sen hade de tänkt sälja honom, men nu får han plötsligt stanna? Jag satt och grubblade på det men kom inte på någon lösning. Jag får helt enkelt släppa det och vara glad för att han inte kommer att säljas.