Nästa dag tränade jag och Devil dressyr. Jag hade problem med att sitta upp idag då han inte kunde stå still, och när jag väl kom upp försökte han kasta av mig. Jag lyckades hålla mig kvar och så skrittade vi på spåret i ungefär tio minuter, med volter, halter och ställningar. Han tyckte det var otroligt jobbigt och försökte slippa undan det hela tiden.  Vi travade i ungefär tio minuter sedan med tempoväxlingar och mycket energi. Det tyckte han däremot var mycket roligare och han sänkte huvudet flera gånger och frustade nöjt. När vi kom till galoppen och jag gav honom en galoppskänkel hoppade han fram flera meter och tvärnitade. Jag var nära på att flyga över huvudet på honom. Jag satte mig tillrätta och skänklade på honom. Vi red i arbetsgalopp och jag jobbade mycket med formen. Han la sig i händerna på mig och jag fick dra upp hans huvud flera gånger. Annars gick passet bra, han lyssnade inte hela tiden, men i slutändan gick han otroligt fint. Jag hann få några åskådare medan jag red och när jag gick ut ur manegen fick jag uppmuntrande klappar på axeln och folk som log åt mig och sa ”Bra jobbat.”

När jag en halvtimme senare satt i boxen hör jag någon komma gående. Jag hör röster, men jag vet inte vem. Jag kan bara höra att det är män som pratar. Sedan hör jag någon plocka med raspen till Devils boxdörr, och sedan glider dörren upp tyst. Devil kikar nyfiket ut och själv kryper jag in under hans krubba där ingen kan se mig. Jag hör hur de hakar fast ett grimskaft på honom, och sedan leds han bort. Jag kryper fram och ser hur de går iväg med Devil genom den mörka stallgången. Jag drar fram mobilen och ringer till mamma. Hon svarar genast och jag förklarar vad jag nyss såg. Jag springer ut och möter henne på gårdsplanen någon minut senare, men Devil syns inte till någonstans, och inte männen heller.