Att kämpa sig tillbaka - Del 24

Sista delen utav julkalendern. Det blir en extra lång del! Jag hoppas ni gillat den lika mycket som jag uppskattar den. Det har varit ett litet jobb att skriva det må ni tro!

Jag gjorde min gamla vanliga rutin när jag skulle tävla. Jag tog på mig mina tävlingskläder och drog sedan på mig ett par överdragsbyxor för att de vita ridbyxorna inte skulle bli skitiga. Jag flätade mitt långa hår och tog en titt i spegeln. Det kändes som dagen jag tävlade med Flavia, den där gången i somras. Jag skakade snabbt bort tanken och gick ner i köket och åt en snabb frukost.
 
En liten stund senare satt jag i baksätet på vår bil, på väg till tävlingen. Pappa körde och mamma satt bredvid. Devil stod i transporten och eftersom vi har en kamera i transporten kunde jag kolla till honom ibland. Medan jag väntade på att vi skulle komma fram funderade jag på om jag skulle ta det lugnt eller inte under tävlingen. Jag var ju trots allt en tävlingsmänniska och ville satsa allt, men jag kunde inte låta honom skada sig, precis som Flavia gjorde...
 
När vi kom fram var det bara en timme kvar tills det var min tur. Jag lastade snabbt av Devil och gjorde iordning honom. Jag rusade sedan bort till framridningen, där stod Wilma, till min stora förvåning, och kollade på mig. Hon gick emot mig. Jag kände en klump växa i magen, vad ville hon? Jag såg att hon hade tårar i ögonen. Hon kollade på mig och sa sedan, "Förlåt mig Isabella, det var jag... Det var jag som skrek den där dagen på tävlingen, och det är mitt fel att Flavia dog." Sa hon och snyftade. "Jag la även någonting som jag inte vet vad det var i Devils krubba, det som gjorde honom lite galen... Under denna veckan." Hon brast ut i gråt och rusade snabbt ifrån mig och Devil. Vad hade hon just sagt? Hade hon verkligen gjort så Flavia dog? Jag viftade bort tankarna och värmde upp Devil istället.
 
När det var min tur i 90 centimetersklassen blev jag genast nervös. Mamma och pappa hade sagt lycka till några minuter tidigare, och ännu en gång ser jag Wilma komma släntrande emot oss. "Lycka till" viskade hon och gick sedan mot läktaren. Jag log lite och red sedan in i det stora ridhuset. Doften av spån och trä slog emot mig. Jag kände mig så hemma här, så fri. Tävlingsplatser är var jag hör hemma.
 
Jag styrde an mot första hindret. Självsäkert och kontrollerat. Devil lyssnade på minsta vink, och han flög som en fjäder över hindret. Detta var som en barnlek för honom... Jag fortsatte runt banan och rev ingenting. Sedan kom sista hindret. Jag fick en klump i magen och blev genast orolig. Tänk om något gick fel? Jag kände hur Devil började streta emot och han tvärnitade framför hindret, men till min stora förvåning tog han ett enormt skutt över hindret och skenade in i mål. Vi fick en rekordsnabb tid och vi klarade oss igenom banan utan några fel alls. Ingen i min klass red bättre än mig, jag slog allihopa med hästlängder. När det var dags för prisutdelningen red jag stolt in på Devil och ställde upp. Mamma och pappa följde med in. Jag fick min blågula rosett, och jag kände hur tårarna började rinna. Men detta var glädjetårar. Jag slog armarna om Devils hals och mamma och pappa såg så stolta ut. Jag tror nästan att jag såg att bådas ögon var blanka av tårar. Sedan var det ärevarv. Jag och Devil galopperade i en hissnade fart runt, runt i ridhuset, och nu kunde inget stoppa oss.

Att kämpa sig tillbaka - Del 23

Dagen innan tävlingen. Jag hade inte berättat något för mamma och pappa om att Devil bitit mig, får då hade de aldrig låtit mig tävla. Jag hade fått ett stort sår på armen, men som tur var så var det inget allvarligt. Dock gjorde det otroligt ont om jag kom åt såret, så jag försökte vara så diskret som möjligt. Jag kände på mig att de hade någonting att göra med Wilma. Det såg ju faktiskt ut som att hon lagt något i Devils krubba den där dagen... Varför tänkte jag inte på det då? Så dum jag är.
 
Idag gällde det bara att göra Devil fin inför tävlingen, packa transporten och även städa den. Jag skulle putsa utrustning och även tvätta mina tävlingskläder. Mamma och pappa hade ju lovat att följa med, och det skulle bli kul att visa dom hur duktiga jag och Devil faktiskt är. Jag har fortfarande lite ångest över att tävla, med tanke på olyckan med Flavia i somras... Jag försökte att inte tänka på det, men det var svårt att glömma.
 
Efter timmar av förberedelse var jag äntligen klar, och jag kunde gå in och lägga mig i min säng och sova ut. Vi var tvungna att åka hemifrån vid halv sex eftersom tävlingen började vid nio, och det var en liten bit att åka. Jag gick och la mig, och somnade direkt. Jag hade varit så otroligt trött. Nästa morgon vaknar jag och ser hur underbart vädret är. Detta skulle bli en bra dag för tävling.

Att kämpa sig tillbaka - Del 22

Dagarna gick och nu var det helg. Alla träningar under veckan hade varit riktigt framgångsrika och det hade gått otroligt bra, under varje pass faktiskt. Devil verkade tycka det var hur roligt som helst, och det gjorde även jag, även fast han betett sig lite konstigt. Mamma och pappa hade blivit rasande när jag berättat att jag anmält mig och Devil, men till slut gav de med sig och sa att de skulle följa med till tävlingen, hjälpa mig och stötta mig. Jag hade blivit överlycklig och slängt mig i deras armar och kramat om dem. Idag skulle Devil få vila, jag skulle bara ha en mysdag med honom, pyssla om honom och så. Jag hade planerat att tillbringa min dag i stallet.

 

Efter frukosten gick jag ut i stallet. Jag ropade på Devil medan jag gick mot hans box, och han gnäggade högljutt och glatt, till ljudet av min röst. Jag log för mig själv och när jag kom fram stod Devil och kollade ut ur den lilla öppningen i boxens dörr. Hans ögon var fulla av liv som vanligt och öronen spetsade. Hans näsborrar var uppspärrade och man såg hur uppspelt han var. ”Vi ska tyvärr inte träna idag pojken, men jag ska vara hos dig hela dagen!” Sa jag och gav honom en puss på hans silkeslena mule.

 

Jag stod i timmar och ryktade honom, med tre olika borstar… Jag redde ut manen och svansen och flätade det sedan. Jag masserade hans rygg och han måste ha tyckt det var otroligt skönt eftersom han stod och halvsov. Men plötsligt ryckte han till och vände sig sedan mot mig. Jag kände mig ganska nervös, och var inte alls beredd när han gjorde ett utfall mot mig och högg tag i min arm med hans tänder.


Att kämpa sig tillbaka - Del 21

Nästa dag traskade jag ut i stallet. Det var bara en vecka kvar till julafton, och jag hade faktiskt anmält mig till hopptävlingen i smyg. Jag anmälde oss till en 90 centimeters klass så nu var det bara ut och träna för fullt. Devil älskade ju att hoppa, och så länge man inte var nervös, så var det lugnt. Jag gick som vanligt bort till boxen längst in i stallet, öppnade den och gick fram till Devil. Jag kliade honom kärleksfullt i pannan och han slöt ögonen och njöt. Men ingen tid att slösa på. Nu gällde det hårdträning varje dag.

 

Efter ungefär en timme hade jag ryktat Devil, sadlat och tränsat honom och sedan värmt upp honom i den stora manegen intill stallet. Jag hade låtit hindrena dagen innan stå kvar på banan, så det enda jag hade behövt göra var att höja ett av dem. Det ena fick ligga kvar på 70 centimeter och det andra sänkte jag till 50 centimeter. Vi fick ju lov att börja lugnt och köra på mer därefter. Jag styrde honom mot hindret på 50 centimeter. Han spetsade öronen och ökade på farten. Jag höll in honom lite och släppte sedan efter. Han hoppade lätt över hindret och landade mjukt på andra sidan av hindret. Han frustade nöjt och slängde med huvudet. Jag klappade honom på halsen och hoppade samma hinder igen.

 

Senare ledde jag in en svettig och trött häst till stallet, och ställde honom i sin box och skötte om honom. Efter några minuter kom Wilma och hennes vänner. De ställde sig utanför boxen vid hans krubba, och kollade skeptiskt på mig. ”Jag trodde inte du fick rida den där galna hästen?” Sa Wilma och flinade. ”Ändrade planer”, sa jag och blängde på henne. Hon nickade kort och sträckte in handen i boxen och gjorde något vid krubban. Jag kunde inte se vad, men hon fjantade väl sig bara som vanligt.


Att kämpa sig tillbaka - Del 20

Jag ledde glatt in Devil i stallet, som nöjt gick bredvid mig och frustade till ibland. Han verkade också glad. Hans öron var spetsade framåt och när jag efter fem minuter tagit av hans utrustning och gett honom mat, tog jag fram mina ryktgrejer och gjorde honom fin. Efter att jag var klar skulle jag springa bort till affären och köpa lite godis inför kvällen, vi i familjen skulle ha en filmkväll tillsammans. Efter en stund hade jag ryktat klart honom, och stängde sedan hans box dörr och gick ut ur stallet. Jag hoppade upp på cykeln direkt och cyklade mot affären. I affären såg jag en annons om en hopptävling på en gård inte så långt bort. Jag log lite smått, och jag visste exakt vad jag tänkte göra.

 

När jag någon timme senare kom hem, fullpackad med godis, chips och läsk, gick jag in i huset och bytte om till myskläder. Klockan var runt 18.00 nu. Först skulle vi äta och då skulle jag berätta om att jag tänkte ställa upp i en hopptävling med Devil, som faktiskt var av den 24e december, konstigt nog. När vi satt vid bordet åt vi under tystnad, tills jag bröt den. ”Uhm… Mamma och pappa?” Frågade jag och kollade på dem. ”Det är en hopptävling den 24e december på en gård inte så långt härifrån och jag tänkte att… Att jag kanske skulle kunna få ställa upp med Devil?” Fortsatte jag och kollade blygt på dem. De utväxlade blickar emellan varandra, vilket inte såg bra ut alls. Sekunderna gick och sedan sa pappa, ”Vi pratar om det senare.”


Att kämpa sig tillbaka - Del 19

Någon dag senare satt jag på Devils rygg i manegen. Jag skulle testa att hoppa honom, vilket jag aldrig gjort förut. Det skulle bli både kul, spännande och lite skrämmande. Men jag fick se det från den ljusa sidan, han kanske skulle vara jätteduktig, och hoppa istället för att tvärnita. Jag suckade och skänklade sedan på honom. Han kom fram i en rask skritt och började långsamt gå ner i form. Jag arbetade honom en hel del på volter då han alltid är stel i sidorna, och jag gjorde lite halter också. Han måste ju ändå lyssna på mig. Efter ungefär 10 minuters skrittande fattade jag trav. För en gångs skull var han inte så pigg, så jag fick lov att skänkla på honom. Jag gjorde mycket serpentiner och en gång sprang han nästan rakt in i manegens långsida. När han märkte att han nästan gjorde det, piggnade han till och ökade han farten. Innan jag hade sadlat och tränsat Devil, så hade jag satt upp några rättuppstående hinder på ungefär 50 cm. Jag tänkte att vi skulle börja lite smått, och inte hoppa högt direkt. Någon kvart senare hade jag värmt upp honom ordentligt i alla gångarter, och vi skulle nu hoppa. Jag var ju självklart nervös, men jag tvingade mig själv att vara självsäker, och så styrde vi an mot första hindret.

 

Devil nådde fram till hindret och tog ett jätteskutt över och bara flög. Jag fortsatte mot de andra hindrena och han tog de lätt som en plätt också. Jag hoppade av och höjde till 70 cm. Med tanke på hur högt han hoppat nu, borde han kunna klara det. Jag satt upp på hans rygg, och satte av i galopp på spåret. Vi styrde in mot mitten där hindrena stod och jag frågade mig själv om vi skulle klara det. Det skulle jag inte gjort, för han kände av min nervositet och tvärnitade framför hindret. Jag flög över hans hals och landade med en duns i sanden framför hindret. Han stirrade förvånat på mig medan jag långsamt reste mig upp och borstade av all sand från byxorna. Jag gick fram till honom och satt upp igen. Jag styrde ut på fyrkantsspåret där jag började trava, och när jag än en gång styrde mot hindrena fattade jag galopp. Nu fanns det ingen tvekan och ingen rädsla, vi skulle över. Han tog ett jättesprång över hindret och han hoppade över hur lätt som helst. Jag klappade om honom och slog armarna om hans hals.


Att kämpa sig tillbaka - Del 18

Vi stod helt tysta i stallet medan vi hörde stegen närma sig. Vi hade lyckligtvis hunnit släppa in Devil i hans box, medan vi stod längst in i stallet, några meter ifrån Devil. Jag kunde nu höra hur stalldörren i andra sidan av stallet, långsamt öppnades. Mamma och pappa hade hunnit ringa 112 så fort jag kom hem, och jag kunde bara hoppas på att de kom snart… Det började bli ont om tid. Jag hörde deras steg närma sig oss i stallgången, och för varje sekund som gick, kom de närmre. Jag kikade fram och då såg dem mig. De började springa emot oss, och när de hade upptäckt oss alla tre riktade den ena mannen en pistol emot oss. Jag hörde ett vagt ljud av bilar och sedan hörde jag bildörrar öppnas och slås igen.

 

Helt plötsligt ropade någon, ”Polis! Upp med händerna!” De två männen såg otroligt förvånade ut och kollade bak. Deras ansikten bleknade och de släppte pistolen och höll upp händerna i luften. Snabbt kom två poliser fram och satte handklovar på dem och ledde sedan iväg dem. En tredje polis kom fram till oss och kollade så allt var okej.

 

Två veckor senare var allt löst. De hade fått böta och de satt i fängelse nu. Snart var det jul, och jag hade lite hemliga planer med Devil, som ska uppfyllas.


Att kämpa sig tillbaka - Del 17

Jag kollade skräckslaget mot dörren och såg hur den öppnades. När den första mannen fick syn på mig smalnade hans ögon till små springor. Han stirrade hatiskt på mig innan han började fumla efter någonting i hans ena jackficka. Föremålet han lyfte upp fick mig nästan att trilla av hästen och när han riktade pistolen mot mig vände jag tvärt med Devil och skenade ut från gården. Devil kastade sig fram i enorma galoppsprång och jag trodde verkligen han skulle gå omkull i den stunden. Jag var så rädd, rädd för att han skulle gå omkull, rädd för att trilla av, rädd för att bli skjuten eller för att bli infångad av de där hemska männen igen.

 

Jag galopperade i några minuter längs den mörka grusvägen och till slut började jag skymta landsvägen några hundra meter bort. Jag kollade snabbt bakåt och såg att en bil var på väg emot oss. Jag manade på Devil och efter någon minut nådde vi vägen. Jag fortsatte hem och när jag slutligen galopperade in på gårdsplanen kom mamma och pappa utrusande. ”Ring… Polisen!” Flåsade jag och hoppade sedan av Devil. Jag drog efter andan då bilen hade följt efter mig hem och jag tog tag i Devils tyglar och sprang in med honom i stallet. Jag ropade lite lågt på mamma och pappa och de följde efter. Jag hörde två bildörrar öppnas och sedan slogs de igen. Jag hörde hur de knastrade i gruset och när de kom närmre stallet.


Att kämpa sig tillbaka - Del 16

Någon dag senare satt jag fortfarande kvar i det där rummet… En tanke slog mig. Jag kunde ju alltid försöka bryta mig ut? Jag gick tyst runt i rummet och kollade efter möjliga saker att använda för att ta mig ut. Jag stannade till vid byrån och öppnade den första lådan. Den var tom. Jag suckade och öppnade den andra. Där hittade jag en långsmal stäng av metall… Kanske kunde jag låsa upp dörren med hjälp av den? Jag tog försiktigt upp den ur lådan och studerade den. Ja det skulle nog kunna funka.

 

Någon minut senare stod jag vid dörren och försökte få upp den. Jag var så tyst som jag kunde. Till slut klickade det till från dörren, och jag testade att öppna. Det funkade! En lättnad sköljde över mig och jag kom på mig själv med att le lite. Jag smög tyst ut från rummet. Det verkade vara natt, för männen satt i varsin fåtölj och sov. Jag smög förbi dem och öppnade försiktigt ytterdörren. Som tur var hade jag på mig skor, så jag kunde börja leta efter Devil direkt. Jag började i ladan. Jag hittade honom direkt, uppbunden utanför en gammal box. Han frustade till när han såg mig och jag började prata lugnande med honom. ”Så ja gubben…” Mumlade jag tyst. Jag knöt loss grimskaftet och ledde ut honom ur den stora, mörka byggnaden. Sedan använde jag all kraft jag hade och hoppade upp på hans rygg. När jag skänklade på Devil gnäggade han högt. Då såg jag hur det tändes i huset och min glädje förvandlades till rädsla.


Att kämpa sig tillbaka - Del 15

Jag öppnade ögonen försiktigt. Jag satt mitt i ett upplyst, ganska litet rum på en stol, fastbunden med armarna bakom stolen jag satt på. Jag försökte röra på benen, men mina vrister var fastbundna också. Jag kollade mig omkring. Ungefär två meter framför mig var det en normalstor dörr i trä. Till vänster om mig stod en byrå och till höger om mig var det tomt, bortsett från ett litet fönster som satt väldigt högt upp på väggen. Jag kunde se att bakom persiennerna i det fönstret, sipprade ljus in. Det var dag ute, men jag visste inte hur länge jag sovit. Kanske några timmar? Min nacke värkte något enormt efter att jag suttit ner så länge. Det var ingen idé att försöka ta sig loss, för då skulle jag troligtvis bara skada mig själv. Jag hörde ett par fotsteg utanför dörren. Sedan öppnades dörren och en medellång, ganska kraftig man, steg in. Han såg att jag var vaken och flinade åt mig och såg allmänt nöjd ut.

 

Han hade frågat mig en massa frågor. Vad jag gjorde här, vad jag sett och vad jag visste. Jag hade inte svarat på några frågor, och vid ett tillfälle slog han till mig över kinden så hårt, att det svartnade för ögonen på mig. Jag kollade ilsket på honom. ”Varför håller ni mig ens fången?” Frågade jag och vände blicken nedåt. ”För att du har sett saker du inte ska se”, svarade han och hånlog åt mig.


Att kämpa sig tillbaka - Del 14

”Vad gör vi nu?” Snyftade jag. Jag stod ute på gårdsplanen och grät i mammas famn. ”Vi ringer polisen”, sa hon och plockade fram sin mobil och slog in deras nummer. Några minuter senare anlände polisen. De ställde en massa frågor och frågade vad vi sett, om vi sett hur männen såg ut och hur deras fordon såg ut. Jag berättade bara att jag gömt mig under krubban i Devils box. Mamma, pappa och mina syskon hade ju vart inne och inte sett någonting av vad som hänt.

 

Nästa dag gick jag upp tidigt. Jag skulle leta spår, jag skulle hitta Devil. Jag sprang ner i köket och bredde snabbt en macka och rusade sedan ut till min cykel. Jag hoppade upp och cyklade långsamt ut från gården. Då såg jag några spår från en bil och något mer i gruset. En transport. Jag följde spåren en bit på landsvägen och svängde sedan in till höger i en skog. Jag hade aldrig sett denna väg förr, men jag fortsatte att cykla. När jag kom fram till slutet av vägen såg jag en liten lada, samt en bil och en transport. Är det här de har Devil? Tänkte jag, men avbröts av ett par röster från två män som pratade om någonting. ”Varför tror du ens vi tog hit hästen?” Röt någon. ”Jo för att sälja vidare den och tjäna pengar så klart, din idiot.” Jag vände tvärt på cykeln och cyklade iväg i en himla hög fart. Männen måste ha sett mig, för en av dem ropade, ”Fånga flickan!”

 

Jag cyklade så snabbt jag kunde. Blodet pumpade i huvudet och jag kände varje hjärtslag. Till slut orkade jag inte mer, jag såg landsvägen, men all ork tog slut. Det började svartna för ögonen och jag föll av cykeln. Innan jag förlorade medvetandet kände jag ett par starka armar lyfta upp mig.


Att kämpa sig tillbaka - Del 13

Nästa dag tränade jag och Devil dressyr. Jag hade problem med att sitta upp idag då han inte kunde stå still, och när jag väl kom upp försökte han kasta av mig. Jag lyckades hålla mig kvar och så skrittade vi på spåret i ungefär tio minuter, med volter, halter och ställningar. Han tyckte det var otroligt jobbigt och försökte slippa undan det hela tiden.  Vi travade i ungefär tio minuter sedan med tempoväxlingar och mycket energi. Det tyckte han däremot var mycket roligare och han sänkte huvudet flera gånger och frustade nöjt. När vi kom till galoppen och jag gav honom en galoppskänkel hoppade han fram flera meter och tvärnitade. Jag var nära på att flyga över huvudet på honom. Jag satte mig tillrätta och skänklade på honom. Vi red i arbetsgalopp och jag jobbade mycket med formen. Han la sig i händerna på mig och jag fick dra upp hans huvud flera gånger. Annars gick passet bra, han lyssnade inte hela tiden, men i slutändan gick han otroligt fint. Jag hann få några åskådare medan jag red och när jag gick ut ur manegen fick jag uppmuntrande klappar på axeln och folk som log åt mig och sa ”Bra jobbat.”

 

När jag en halvtimme senare satt i boxen hör jag någon komma gående. Jag hör röster, men jag vet inte vem. Jag kan bara höra att det är män som pratar. Sedan hör jag någon plocka med raspen till Devils boxdörr, och sedan glider dörren upp tyst. Devil kikar nyfiket ut och själv kryper jag in under hans krubba där ingen kan se mig. Jag hör hur de hakar fast ett grimskaft på honom, och sedan leds han bort. Jag kryper fram och ser hur de går iväg med Devil genom den mörka stallgången. Jag drar fram mobilen och ringer till mamma. Hon svarar genast och jag förklarar vad jag nyss såg. Jag springer ut och möter henne på gårdsplanen någon minut senare, men Devil syns inte till någonstans, och inte männen heller.


Att kämpa sig tillbaka - Del 12

”Isabella, du får en chans till med Devil.” Det var vad mamma hade sagt till mig efter att vi fångat in Devil och efter att Wilma åkt hem. Nu skulle jag verkligen anstränga mig. Jag skulle träna honom varje dag, få honom att anförtro sig åt mig, och sedan så skulle vi kanske kunna börja tävla. Jag var ute i stallet i Devils box. Jag hade nyss ryktat honom och skulle iväg och hämta hans träns. När jag hämtat det och sedan tränsat honom ledde jag ut honom i manegen och började gå runt med honom. Jag skulle ha lite markarbete med honom, få honom att respektera mig. Varje gång han försökte flytta på mig visade jag tydligt mitt utrymme och flyttade på honom istället. Han höll på att bråka med mig hela tiden, men i slutet så började han faktiskt lyssna. Han var uppmärksam och försökte inte flytta på mig längre. Varje gång jag stannade, tvärnitade han nästan. Så jag hade lyckats för tillfället.

 

När jag senare gick in i huset berättade jag för mamma om det lyckade markarbetspasset med Devil. Hon log och sa ”Bra jobbat.” och sedan gick hon själv ut i stallet. Hon skulle hålla några lektioner, och när hon ändå var på väg ut bad jag henne kolla till Devil.

 

Själv satt jag uppe på mitt rum och spelade på datorn. Jag letade runt på internet efter spel och såg en annons på något spel som hette Star Stable. Vad tusan är detta? Tänkte jag. Jag klickade mig in på en ceriserosa hemsida och registrerade mig. Sedan installerade jag spelet och loggade in. Jag spelade i flera timmar och oj så kul det var! Detta var underbart, och precis ett spel för mig.


Att kämpa sig tillbaka - Del 11

Jag bara stod och glodde medan Devil stegrade sig om och om igen. Wilma hade slagit armarna runt hans hals för att inte flyga av och jag såg på henne, hur nära hon var på att börja skrika. Hennes ansikte var sammanbitet och hon var likblek. Jag sprang ut ifrån ridhuset och rusade in på kontoret i stallet. Där satt mamma i ett telefonsamtal. Jag nästan skrek ut, ”Devil håller på att gå omkull!” Hon la bara på och sprang efter mig in i ridhuset. Devil höll fortfarande på att stegra sig men Wilma kom springandes emot oss. Hon grät och slängde sig i armarna på mamma. Själv sprang jag fram till Devil och sa, ”Lugn gubben…” Då, helt plötsligt, slutade han ställa sig upp. Han kollade nyfiket på mig och gick sedan lugnt emot mig. När han var en meter ifrån mig stannade han och frustade. Jag gick fram och slog armarna om hans hals och kramade om honom. Han blev lite förvånad över att jag plötsligt hade kramat honom, men sedan stod han lugnt och andades. Vad jag inte märkt var att mamma och Wilma var på väg hit. Wilma nästan spottade ut, ”Avliva honom!” Jag gick fram och ställde mig framför henne. ”Varför?” Sa jag. ”Varför ska man behöva avliva en häst som inte gillar att olika personer rider honom hela tiden?”

 

Senare den kvällen hade mamma och pappa bestämt att han får vara kvar. Trots allt. På ett villkor. Att jag tar hand om honom, rider honom och allt sådant. Jag hade glatt sagt att jag gärna gjorde det och då var det bestämt. Devil fick stanna. Men jag kände ändå att något inte riktigt var som det skulle. För inte så länge sen hade de tänkt sälja honom, men nu får han plötsligt stanna? Jag satt och grubblade på det men kom inte på någon lösning. Jag får helt enkelt släppa det och vara glad för att han inte kommer att säljas.


Att kämpa sig tillbaka - Del 10

Jag sitter på mattelektionen och ritar hästar i räknehäftet. Jag är inne i min egen värld. Jag har ingen lust alls att räkna någonting, jag har inte lust för skolan överhuvudtaget. Om bara några dagar har vi ett stort prov i matte. Matte är mitt bästa ämne, men nu vet jag inte ens om jag kommer klara det. Tillslut knackar någon på min axel och jag tittar förvånat upp. Där står min lärare. Han ser ganska arg ut och ryter sedan till mig ”Se till att jobba nu Isabella.”

 

Samma dag när jag går hem från skolan kör en bil förbi i en vattenpöl och blöter ner hela mig. Detta är verkligen ingen bra dag. När jag kommer hem ska jag ut och jobba i stallet en stund och hålla lite lektioner. Jag ska bland annat hålla en dressyrlektion för Wilma… Jag suckar tyst för mig själv. Efter några minuter svänger jag in på grusvägen till vårt hus. Vi bor någon kilometer utanför närmsta stad. Här ute är det lugnt och fridfullt. Alltid när jag kommer hem känner jag en sorts lugn som sköljer över mig när jag stiger in på gårdsplanen. Jag går in i huset och byter om till ridkläder och tar sedan ett äpple och går sedan ut. Äpplet äter jag på vägen ut till vårt stall. Precis innan jag ska börja mocka boxarna kommer Wilma och kollar kaxigt på mig. ”Skulle inte du hålla min lektion nu eller?” Jag suckar och säger, ”Den är om en timme. Du kanske ska fokusera på att göra i ordning hästen så jag slipper sköta allt ditt jobb.” Hon blänger på mig och går sedan iväg med bestämda steg.

 

En timme senare rider Wilma runt fyrkantsspåret på Devil. Jag säger till Wilma att göra volter och halter, att hon ska ställa henne i hörnen och arbeta med henne. Hon gör som jag säger, men hon ser riktigt ansträngd och trött ut. Efter en kvart har hon värmt upp i både skritt och trav så jag beordrar henne att fatta galopp. Devil hoppar fram av förskräckelse av den plötsliga beröringen. Wilma fattar självklart inte det och bankar till honom i sidorna och Devil börjar bocka. Till slut ställer han sig på bakbenen. Jag vågar knappt titta, han kan gå omkull när som helst.


Att kämpa sig tillbaka - Del 9

Jag hör hur Maya skriker och hur hon ropar på hjälp. Skriket skär i öronen och Devil ryggar undan och springer in i manegens ena hörn. Mamma, jag och Kristin hoppar ner för den låga läktaren. Mamma och Kristin rusar fram till Maya och jag ser hur mamma rycker upp sin mobil. Själv joggar jag fram till Devil och tar tag i hans tyglar. Hans näsborrar är uppspärrade, hans öron spetsade och hans ögon uppmärksamma och stora. Han verkar inte ha skadat sig, han blev bara skrämd av skriket. Maya sitter och jämrar sig i mitten av ridbanan vid oxern. Efter en liten stund går mamma ut ur manegen och kommer tillbaka med två ambulansförare som har en bår med sig. De lyfter upp Maya på den, spänner fast henne och går sedan iväg.

 

Ett gäng tjejer har flockats runt mig och Devil för att få reda på vad som hänt. De pratar i mun på varandra och jag märker hur nervös stackars Devil blir. ”Kan ni snälla gå härifrån och vara tysta?” Ber jag snällt. ”Ni oroar faktiskt hästen.” De blänger på mig innan de vänder på klacken och med bestämda steg går ut ur manegen. Jag själv leder ut Devil från manegen och sedan in i hans box. Där tränsar och sadlar jag av honom, ger honom lite mat och ryktar honom. När jag pysslat om honom och gosat med honom går jag in och sätter mig i sadelkammaren, och andas ut. Det har varit en tuff dag och jag är otroligt trött. Imorgon är det skola och jag har ingenting att längta till precis. Efter en stund reser jag mig långsamt upp och går med lugna steg utifrån stallet och sedan fortsätter jag mot vårt hus och går in. Doften av mat slår emot mig. Klockan är runt 19.00 så det förvånar mig inte. När vi senare sitter runt matbordet så pratar vi om dagen, som vanligt. Vi berättar för pappa och syskonen om vad som hände med Maya och Devil bland annat. De häpnar över vad som hänt och stirrar med förbryllade ögon på oss. ”Vi kan inte ha kvar den hästen”, säger pappa bestämt, tillslut. ”Det kan vi väl visst!” Snäser jag åt honom. Sedan reser jag mig så hastigt upp att stolen trillar omkull bakom mig och störtar sedan upp på mitt rum. De ska inte få ta Devil ifrån mig. De ska inte sälja honom, så är det bara!


Att kämpa sig tillbaka - Del 8

Några dagar senare sitter jag i bilen på väg hem. Jag hade vart på sjukhuset i ungefär fyra till fem dagar. Mest för observation. Devil är hittad och står oskadd i sin box igen. Han hade inga större skador när de hittade honom, han hade bara lite rivsår, som han troligtvis fått ifrån grenar och buskar. Mamma och pappa har berättat att jag aldrig får rida honom igen efter vad som hänt. Men man vet aldrig vad jag kan göra. Jag gillar Devil otroligt mycket. En bråkig häst som kastar av folk hit och dit, men när jag är med honom, när jag rider honom, är han som förvandlad. Som att det är vi två som hör ihop.

 

Medan jag suttit och funderat över allt som hänt, så har jag inte märkt att vi har kommit hem till gården. Jag tittar ut över hagarna och över ridbanorna, där jag ser privatryttarna rida sina hästar. Jag ler lite för mig själv och stiger sedan ur bilen. Andas in luften av skog, av stall, av hemma. Det första jag gör är att gå in i stallet för att hälsa på Devil. Jag smeker hans smäckra hals och går sedan in i boxen och sätter mig i ena hörnet. Han kommer fram och nosar på mig och frustar glatt. Jag sitter där tills det blir mörkt ute och sedan går jag in i huset. Jag äter middag och fortsätter sedan upp på mitt rum och sätter mig vid datorn. Jag surfar runt på lite olika sidor och spelar en massa spel innan jag ser att klockan är 23.07. Dags att sova. Jag gör mig i ordning och kryper sedan ner i min varma, gosiga säng och somnar till ljudet av vinden.

 

När jag vaknar smiter jag ner i köket och tar en morot ifrån kylskåpet. Det har blivit som en rutin, att ge Devil en morot varje morgon. Jag går ut i stallet till hans box men ser några människor stå utanför hans box. Mamma är en av dem. Jag stirrar förvirrat och går sedan fram med bestämda steg. Jag blänger på mamma och sedan presenterar hon mig för personerna hon pratade med. ”Detta är min dotter Isabella. Isabella, detta är Maya och hennes mamma Kristin som ska kolla på Devil.” Det hugger till i hjärtat. Redan några som nappat på annonsen om Devil? Jag kollar sorgset på Devil som står i sin box och stampar otåligt med hovarna. Till slut ler mamma och säger till Maya, ”Du kanske vill testa att rida honom?”

 

Maya skrittar runt i manegen på Devil. Devil ser ut att vara otroligt uttråkad medan Mayas ansikte strålar av glädje. ”Jag älskar honom!” Tjuter hon glatt när de flyger över en oxer på 60 centimeter. Hon rider runt manegen och styr sedan mot hindret igen, men denna gång hoppar inte Devil, han tvärnitar framför hindret. Maya flyger över hindret och landar på sin arm i fallet.


Att kämpa sig tillbaka - Del 7

Vinden viner i mina öron och farten får mina ögon att tåras. Devil skenar över den stora landsvägen och det finns inte en chans att jag kan få stopp på honom. Jag ser en bil framför oss och Devil väjer in till höger, in i den stora skogen. Grenar slår mot ansiktet och ger mig rivsår, flera gånger måste jag ducka för stora grenar som kan slå ner mig på marken hur lätt som helst. Till slut, så tar det bara stopp. Devil tvärnitar framför en backe som går ner mot en å, och jag flyger över hans huvud och börjar rulla ner för backen i en farlig fart. Jag slår i stenar och river sönder mina kläder och till slut landar jag i ån. Den är inte djup utan kanske bara någon halv meter och ungefär en meter bred. Oberedd som jag var får jag en kallsup under vattnet och kväver nästan mig själv i mina tappra försök att få luft. När jag tagit mig upp ur ån, känner jag hur det svartnar framför ögonen och jag svimmar.

 

Jag vaknar upp i ett vitt rum i en stor säng. Jag ser knappt inga möbler, bara en liten soffa mitt emot mig och en hylla till höger om mig. Till vänster om mig står ett litet bord med ett glas på och lite olika askar. En massa slangar är kopplade till mig, och jag har en syrgasmask på mig. Jag tittar mig förvirrat omkring. En sjuksköterska kommer in i dörren som ligger till höger om mig. Hon berättar för mig att en bilförare hittat mig nere vid ån och ringt ambulansen. Mina föräldrar är på väg hit. ”Vet du vart min häst tog vägen?” Frågar jag sjuksköterskan med krasslig röst. Hon kollar först omförstående på mig och säger sedan, ”De är ute och letar efter den just nu.” Hon säger också att jag borde vila lite och jag hade tur som inte bröt någonting. Jag lägger mig ner och sluter ögonen.

 

När jag vaknar upp igen sitter mamma, pappa och mina två syskon på soffan framför mig. De märker att jag vaknar och mamma kommer fram och tar min hand. Jag viskar tyst, ”Förlåt mamma, det var dumt av mig att bara rida iväg med Devil sådär.” Hon skakar på huvudet och svarar, ”Tänk inte på det nu.” Och så ler hon åt mig. Jag minns knappt vad som hände. Jag minns att jag red i en fasansfull fart över landsvägen och sedan minns jag inte så mycket mer. Blev jag och Devil påkörda, eller vad hände egentligen? Till slut tornar minnet upp och jag minns varenda detalj. Hur rädd jag varit, när jag föll nerför backen och nästan drunknade i ån. Jag börjar gråta och skaka. En sjuksköterska kommer in med någonting i en spruta och jag blir med ens lugnare. Ögonlocken blir tunga efter någon minut och jag faller in i en tung sömn.


Att kämpa sig tillbaka - Del 6

Jag stirrar på skärmen innan jag inser vad det står. Jag hade gått in på vårt stalls nyhetssida och sett att en häst var till salu. Jag blev nyfiken och klickade in. Vem ser jag? Devil. Just i det ögonblicket, ville jag bara härifrån, bort från allt. Jag hade börjat anförtro mig åt Devil, och så händer detta. Jag kryper ner under täcket i min säng och stirrar upp i taket. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men de kommer aldrig. Jag har blivit för stark. Jag kan inte ge upp honom också.

 

Jag vaknar med ett ryck. Jag måste ha somnat. Jag stiger upp ur sängen och går ut ur rummet och nedför trapporna. Jag fortsätter sedan åt höger, in i vardagsrummet där mamma sitter. Jag går fram till henne och kollar allvarligt på henne. ”Vad menar du med att du ska sälja Devil?” Hon kollar på mig och svarar sedan, ”Han är farlig Isabella, han kastar av folk.” Jag blänger bara på henne. Jag går sedan till köket och stoppar ner en morot i fickan. Sedan fortsätter jag mot hallen där jag drar på mig mina kängor. Jag öppnar dörren och möts av en kall vind som slår emot mig. De gula, orangea och röda träden har börjat fälla sina löv och det närmar sig mot vintern. Bara två månader kvar till jul ungefär. Det är iskallt ute men det har inte kommit någon snö än. Jag fortsätter gå långs grusvägen utanför vår trädgård och går sedan in i stallet. Jag går snabbt bort till sista boxen där Devil står. Han frustar när jag klappar honom. Jag tar sedan upp moroten jag tog med och ger den till honom. Jag går sedan och hämtar min hjälm och ett träns.

 

När jag sitter på hans rygg känner jag mig lycklig för första gången på länge. Vi rider ut från den stora gårdsplanen och in i skogen bakom ridbanorna. Jag följer den första stigen rakt in i skogen. Allt känns så fridfullt, så lugnt. Jag lyssnar på fåglarnas kvitter och ler för mig själv. Medans jag suttit och filosoferat har jag inte märkt att jag kommit fram till landsvägen. Då hör jag ett högt, brummande ljud. Jag är mitt i vägen och har stannat till. Då ser jag den stora lastbilen till höger om oss. Devil stegrar och sätter sedan av i full fart till vänster om oss.


Att kämpa sig tillbaka - Del 5

Det högg till av avundsjuka när jag läste namnen… Wilma på Devil? Jag kokade av ilska. Wilma jublade av lycka och kollade triumferat på mig. Jag gick iväg, genom den långa stallgången och in till privatstallet. Där stod Flavias box tom. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken och gick sedan in och satte mig i halmen i hennes box, som fortfarande doftade en aning av henne. Jag svalde ner gråten och stirrade framför mig. Varför? Tänkte jag. Varför händer detta just mig? Först förlorar jag Flavia, den som betyder mest, och sedan när jag börjar anförtro mig åt en annan häst efter flera veckor, så krossas även den lyckan. Allt var bara så fel just nu, och jag började snyfta hysteriskt. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag kunde inte hejda mig, det gick bara inte. Allt som jag burit på under flera veckor släpptes loss inom mig.

 

Jag reste mig sakta upp och borstade bort halmen från mina ridbyxor. Hur länge hade jag suttit här? Tillräckligt länge för att jag skulle kunna se mamma hålla lektionen för Wilma och de andra deltagarna. Jag gick upp på läktaren i ridhuset och satte mig under tystnad och kollade. Wilma hade alldeles nyss suttit upp då Devil rusar fram, som skjuten ur en kanon. Wilma var inte alls beredd och flyger som en trasdocka genom luften och landar med en hård duns på marken. Jag kan inte låta bli att le lite för mig själv.

 

Senare när de leder in hästarna i stallet rusar Wilma fram till mig. Jag ser ilskan koka i ögonen på henne. ”Vad är det för fel på den där förbannade hästen?” Nästan spottar hon fram. Jag svarar lugnt och sansat, ”Jag tror inte det är något fel på hästen… Felet brukar sitta hos ryttaren.” Jag ler skadeglatt åt henne och hon är på tippen att drämma till mig när mamma kommer gående och frågar vad vi håller på med. Vi säger att vi bara skojar med varandra och hon går därifrån med en misstänksam blick. ”Du ska få igen för detta” säger Wilma och går med bestämda steg ifrån mig. Jag flinar för mig själv och går sedan bort till Devil.

 

Devil står i boxen med upprymd blick och flackar med ögonen. Jag ser ögonvitorna ibland. ”Lugn pojken” viskar jag och han lugnar genast ner sig. Jag sträcker fram handen och han nosar på den. Sedan buffar han på den och frustar nöjt. Jag klappar honom på halsen och går sedan in. Jag går direkt upp på mitt rum och sätter mig. Som jag alltid gör så kollar jag de senaste nyheterna på datorn, och det jag läser får mig att tappa hakan. Sedan kommer tårarna.


Tidigare inlägg