Att kämpa sig tillbaka - Del 19

Någon dag senare satt jag på Devils rygg i manegen. Jag skulle testa att hoppa honom, vilket jag aldrig gjort förut. Det skulle bli både kul, spännande och lite skrämmande. Men jag fick se det från den ljusa sidan, han kanske skulle vara jätteduktig, och hoppa istället för att tvärnita. Jag suckade och skänklade sedan på honom. Han kom fram i en rask skritt och började långsamt gå ner i form. Jag arbetade honom en hel del på volter då han alltid är stel i sidorna, och jag gjorde lite halter också. Han måste ju ändå lyssna på mig. Efter ungefär 10 minuters skrittande fattade jag trav. För en gångs skull var han inte så pigg, så jag fick lov att skänkla på honom. Jag gjorde mycket serpentiner och en gång sprang han nästan rakt in i manegens långsida. När han märkte att han nästan gjorde det, piggnade han till och ökade han farten. Innan jag hade sadlat och tränsat Devil, så hade jag satt upp några rättuppstående hinder på ungefär 50 cm. Jag tänkte att vi skulle börja lite smått, och inte hoppa högt direkt. Någon kvart senare hade jag värmt upp honom ordentligt i alla gångarter, och vi skulle nu hoppa. Jag var ju självklart nervös, men jag tvingade mig själv att vara självsäker, och så styrde vi an mot första hindret.

 

Devil nådde fram till hindret och tog ett jätteskutt över och bara flög. Jag fortsatte mot de andra hindrena och han tog de lätt som en plätt också. Jag hoppade av och höjde till 70 cm. Med tanke på hur högt han hoppat nu, borde han kunna klara det. Jag satt upp på hans rygg, och satte av i galopp på spåret. Vi styrde in mot mitten där hindrena stod och jag frågade mig själv om vi skulle klara det. Det skulle jag inte gjort, för han kände av min nervositet och tvärnitade framför hindret. Jag flög över hans hals och landade med en duns i sanden framför hindret. Han stirrade förvånat på mig medan jag långsamt reste mig upp och borstade av all sand från byxorna. Jag gick fram till honom och satt upp igen. Jag styrde ut på fyrkantsspåret där jag började trava, och när jag än en gång styrde mot hindrena fattade jag galopp. Nu fanns det ingen tvekan och ingen rädsla, vi skulle över. Han tog ett jättesprång över hindret och han hoppade över hur lätt som helst. Jag klappade om honom och slog armarna om hans hals.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din email (Bara jag som ser):

Din blogg (Om du har någon):

Din kommentar:

Trackback