DEL 3 HITTAR NI HÄR.

Jag vaknade upp med ett ryck. Jag såg mig om i det mörka rummet. Var tusan är jag? Tänkte jag. Det fanns ett litet fönster på ena väggen, fast ganska högt upp. Jag hittade en pall, ställde mig på den och såg ut. Endast skog. Eftersom fönstret var ganska högt upp, måste jag vara i en källare sa jag tyst för mig själv, hoppade ner från pallen och gömde den under sängen som fanns i rummet.

Jag måste ha slumrat till, för när jag vaknade letade sig en solstråle in genom fönstret. Jag hörde fotsteg närma sig och sedan öppnade någon dörren. Det var kvinnan jag sett i skogen. Hon gick fram till mig och ryckte bryskt tag i min arm, drog med mig upp för källartrappen och sedan ut i solljuset. Långt bort över en åker, kunde jag se gården, jag hade annars absolut ingen aning om var jag var, eller vad jag gjorde här. Jag lyckades ändå klämma fram, ”Var är jag?” Hon kollade på mig och sa sedan, ”Gå tillbaka till gården”. Jag kollade konstigt på henne och så nästan skrek hon, ”NU!”. Jag blev så förskräckt så jag rusade tillbaka hela vägen tills jag kom till gården.

Erica kom rusande. ”Var har du vart?!” Jag kollade på henne, och antog att jag måste sett förskräcklig ut. ”Och vad har hänt med dig?” Jag kollade på henne och sedan föll en tår, och fler, och så brast jag i gråt.

DEL TVÅ HITTAR NI HÄR.

Jag stod i stallet och ryktade, jag hade nyss tagit in Animo från lektionen. Hon är en av de bästa hästarna jag ridit, hade jag sagt till Erica efteråt. Jag stod tyst för mig själv och nynnade på en av mina favoritsånger, men när jag ryktat klart Animo gick jag in för att äta middag. ”I eftermiddag tänkte jag att vi ska ta en uteritt”, sa Erica när vi kom in. De flesta av tjejerna jublade glatt och vi satte oss för att äta.

Jag satt upp på Animos rygg med ett leende. Jag klappade henne på halsen, och så var det dags för uteritten. Erica red först, sedan jag och efter mig kom Alice. Sist red en tjej som hette Tricia, hon var 15, alltså ett år äldre än mig. Vi red under småprat på en grusväg med två ängar med raps på bredvid, det var så härligt. Vi började trava och sedan kom vi fram till ett skogsbryn, där vi fattade galopp. Erica tog det lugnt först, och sedan ropade hon och frågade om hon skulle öka, och alla ropade ja i kör. Hon ökade och vi flög fram, Animo hade nog velat springa om Erica och hennes häst, men då skulle det vara risk för att alla hästar skulle börja skena. Så vi höll oss bakom henne med lite avstånd. Vi började närma oss en strand då Animo fick syn på någonting i skogen, och slängde sig åt sidan, varav jag föll av och landade på armen, i gruset. Erica skrek halt, hoppade av sin häst och sprang fram till mig. Hon undersökte min arm, och som tur var, hade den klarat sig från att bli bruten eller stukad.

Jag satt i Animos box och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag skulle inte få rida på 3 dagar, eftersom min arm inte skulle klara av det hade doktorn sagt. Jag reste mig upp och råkade ta stöd med armen som gjorde ont och skrek till. Animo ryckte förskräckt till men såg sedan att det bara var jag och kom fram och puffade på mig. ”Du förstår mig så väl”, sa jag och kramade hennes muskulösa hals. Jag gick ur boxen, stängde den och gick in och sa till Erica att jag skulle ta en promenad. Det var solnedgång och jag gick längs en stig jag aldrig sett eller varit på under min tid här. Helt plötsligt hör jag något låta, och när jag vänder mig om, står där en kvinna, och sedan blir allt svart.

DEL 1 HITTAR NI HÄR.

Jag kollade på det vackra stoet. Animo var hennes namn. Jag kollade på hennes huvud, litet men med stora snälla ögon, typiskt för arabiska fullblod. Jag gick fram till henne i boxen där hon stod, och drog med fingrarna genom hennes silkeslena man, och smekte hennes muskulösa hals. Flugskimmel var hennes färg, jag hade inte sett så många flugskimlar, men nu skulle jag få tillbringa 2 veckor med en.

Dagen hade gått och nu låg jag i min säng och tänkte. Vi hade inte gjort särskilt mycket idag, utan mest tillbringat tid med varandra och hästarna. Jag gillade redan stället, och det var något speciellt med Animo som jag inte kunde sätta fingret på. Jag lät blicken glida över det nedlysta rummet, och såg sedan att en av sängarna var tomma. Jag fortsatte stirra och bestämde mig för att gå och leta efter henne. Jag gick först till toaletten, men det var öppet, så jag gick ut på gårdsplanen istället. Där satt hon, lutandes mot stallväggen. Jag gick fram och undrade varför hon satt här ute, men hon svarade bara att hon inte kunde sova. Alice tror jag hennes namn var, om jag minns rätt. Jag sa till henne att det var bäst att hon gick in, så vi båda gick och la oss i våra sängar.

Nästa morgon vaknade jag först av alla. Så jag smög ut i stallet till Animo som stod och tuggade ljudligt på sitt morgonhö. ”Hej tjejen”, sa jag och klappade henne lätt på halsen. Hon frustade nöjt till och fortsatte sedan äta. Så satt jag där i stallet i några minuter innan jag gick in i stugan igen, där alla andra redan vaknat. Erica kom in efter en stund och sa, ”Dags att äta frukost tjejer, idag ska ni få rida era hästar!”. Alla satte fart mot huset och så strax när vi ätit rusade vi ut i stallet och fixade iordning hästarna, och ledde sedan ut de i paddocken. Jag justerade stiglädren och sadelgjorden, och satt sedan upp. Jag väntade tills alla andra var klara, och så bad Erica oss att skritta ut på spåret i vänster varv. Så fort Animo satte sig i rörelse så kändes det som en dröm, hennes skritt var helt fantastisk, och när vi travade var det hur lätt som helst att sitta ner. Galoppen var helt fantastisk, man bara flög fram. När vi sedan ställde upp på medellinjen efter lektionen, så gick Erica till varenda en av oss och frågade vad vi tyckte om hästarna. Jag log och sa, ”Hon är fantastisk”. 

Okej så jag inviger denna berättelse HÄR OCH NU. Mobba den inte, den blir mer spännande sen. :))

Jag kunde knappt tro det. Jag skulle äntligen få åka på ridlägret jag alltid velat åka till. Jag stod och packade mina grejer i mitt rum. Någon knackade på dörren och sedan hördes en röst. ”Melissa, är du klar att åka snart?” Det var min mamma, och ja, jag heter Melissa. Jag svarade att jag strax var klar, och ökade tempot lite.

Jag satt i bilen på väg mot ridlägret, jag minns inte riktigt var det låg, men det tog ett tag. Men strunt i det, det viktiga var att jag skulle få stanna där i två veckor med hästar och vänner. Det skulle bli så roligt. Jag satt och drömde när bilen plötsligt stannade. ”Då var vi framme”, sa min mamma och log. Jag log tillbaka och hoppade ur bilen och kollade mig omkring. Jag såg ett stort stall, flera hagar, en paddock och ett stort ridhus. Bakom allting var det en enorm äng med en skog bakom sig. Jag log för mig själv och öppnade bakluckan på bilen och lyfte ut min väska. Ägaren till gården kom fram till oss och presenterade sig. ”Hej och välkomna, ni måste vara Melissa och Tilde?” Sa hon. Jag och mamma svarade i kör och skakade hand med henne. ”Ja då åker väl jag”, sa mamma och gav mig en kram, ”Vi ses gumman”, och så gav hon mig en puss. Jag kramade och pussade henne tillbaka och sa hejdå och vi ses. Mamma körde iväg och ägaren som hette Erica visade mig vägen till stugan där lägerdeltagarna bodde.

Fler och fler lägerdeltagare anlände och tillslut var vi 10 stycken. Det var bara tjejer. Vi pratade lite smått och sedan skulle vi samlas vid stallet, eftersom vi skulle få våra sköthästar. Hon delade ut till alla de andra 9 först, och sedan var det min tur. Jag fick ett väldigt vackert sto, vid namn Animo.

• De lyfter benen högre när de travar och galopperar!
• Deras man rör sig i vinden!
• De är större än de andra hästarna på Jorvik! (Detta betyder inte att de är snabbare)

Frieserhästarna är mycket större än de andra hästarna på Jorvik!

 

De är så graciösa!

Vänliga hälsningar,
Star Stable-gänget

 

 

Min kommentar: Okej. Jag köper den så fort Manda har tid att logga in, alltså senare. OMG HAHAHA, sorri, men alltså. Det är en av mina favvoraser, å asdfghjkl. ♥___♥