Att kämpa sig tillbaka - Del 7

Vinden viner i mina öron och farten får mina ögon att tåras. Devil skenar över den stora landsvägen och det finns inte en chans att jag kan få stopp på honom. Jag ser en bil framför oss och Devil väjer in till höger, in i den stora skogen. Grenar slår mot ansiktet och ger mig rivsår, flera gånger måste jag ducka för stora grenar som kan slå ner mig på marken hur lätt som helst. Till slut, så tar det bara stopp. Devil tvärnitar framför en backe som går ner mot en å, och jag flyger över hans huvud och börjar rulla ner för backen i en farlig fart. Jag slår i stenar och river sönder mina kläder och till slut landar jag i ån. Den är inte djup utan kanske bara någon halv meter och ungefär en meter bred. Oberedd som jag var får jag en kallsup under vattnet och kväver nästan mig själv i mina tappra försök att få luft. När jag tagit mig upp ur ån, känner jag hur det svartnar framför ögonen och jag svimmar.

 

Jag vaknar upp i ett vitt rum i en stor säng. Jag ser knappt inga möbler, bara en liten soffa mitt emot mig och en hylla till höger om mig. Till vänster om mig står ett litet bord med ett glas på och lite olika askar. En massa slangar är kopplade till mig, och jag har en syrgasmask på mig. Jag tittar mig förvirrat omkring. En sjuksköterska kommer in i dörren som ligger till höger om mig. Hon berättar för mig att en bilförare hittat mig nere vid ån och ringt ambulansen. Mina föräldrar är på väg hit. ”Vet du vart min häst tog vägen?” Frågar jag sjuksköterskan med krasslig röst. Hon kollar först omförstående på mig och säger sedan, ”De är ute och letar efter den just nu.” Hon säger också att jag borde vila lite och jag hade tur som inte bröt någonting. Jag lägger mig ner och sluter ögonen.

 

När jag vaknar upp igen sitter mamma, pappa och mina två syskon på soffan framför mig. De märker att jag vaknar och mamma kommer fram och tar min hand. Jag viskar tyst, ”Förlåt mamma, det var dumt av mig att bara rida iväg med Devil sådär.” Hon skakar på huvudet och svarar, ”Tänk inte på det nu.” Och så ler hon åt mig. Jag minns knappt vad som hände. Jag minns att jag red i en fasansfull fart över landsvägen och sedan minns jag inte så mycket mer. Blev jag och Devil påkörda, eller vad hände egentligen? Till slut tornar minnet upp och jag minns varenda detalj. Hur rädd jag varit, när jag föll nerför backen och nästan drunknade i ån. Jag börjar gråta och skaka. En sjuksköterska kommer in med någonting i en spruta och jag blir med ens lugnare. Ögonlocken blir tunga efter någon minut och jag faller in i en tung sömn.


Kommentarer
Postat av: Aria Starfall

Du skriver så bra så att jag får rysningar!

2013-12-07 @ 13:36:44
URL: http://nattstad.se/ariastarfall
Postat av: Zoe Yellowtree

kom igen nu skicka ut del 8 i morron jag kräver det
det är så himmalayas as as as as spännande åhhh *-*

2013-12-07 @ 14:39:33
URL: http://SuperDream.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din email (Bara jag som ser):

Din blogg (Om du har någon):

Din kommentar:

Trackback