Dagarna gick och nu var det helg. Alla träningar under veckan hade varit riktigt framgångsrika och det hade gått otroligt bra, under varje pass faktiskt. Devil verkade tycka det var hur roligt som helst, och det gjorde även jag, även fast han betett sig lite konstigt. Mamma och pappa hade blivit rasande när jag berättat att jag anmält mig och Devil, men till slut gav de med sig och sa att de skulle följa med till tävlingen, hjälpa mig och stötta mig. Jag hade blivit överlycklig och slängt mig i deras armar och kramat om dem. Idag skulle Devil få vila, jag skulle bara ha en mysdag med honom, pyssla om honom och så. Jag hade planerat att tillbringa min dag i stallet.

Efter frukosten gick jag ut i stallet. Jag ropade på Devil medan jag gick mot hans box, och han gnäggade högljutt och glatt, till ljudet av min röst. Jag log för mig själv och när jag kom fram stod Devil och kollade ut ur den lilla öppningen i boxens dörr. Hans ögon var fulla av liv som vanligt och öronen spetsade. Hans näsborrar var uppspärrade och man såg hur uppspelt han var. ”Vi ska tyvärr inte träna idag pojken, men jag ska vara hos dig hela dagen!” Sa jag och gav honom en puss på hans silkeslena mule.

Jag stod i timmar och ryktade honom, med tre olika borstar… Jag redde ut manen och svansen och flätade det sedan. Jag masserade hans rygg och han måste ha tyckt det var otroligt skönt eftersom han stod och halvsov. Men plötsligt ryckte han till och vände sig sedan mot mig. Jag kände mig ganska nervös, och var inte alls beredd när han gjorde ett utfall mot mig och högg tag i min arm med hans tänder.

Nästa dag traskade jag ut i stallet. Det var bara en vecka kvar till julafton, och jag hade faktiskt anmält mig till hopptävlingen i smyg. Jag anmälde oss till en 90 centimeters klass så nu var det bara ut och träna för fullt. Devil älskade ju att hoppa, och så länge man inte var nervös, så var det lugnt. Jag gick som vanligt bort till boxen längst in i stallet, öppnade den och gick fram till Devil. Jag kliade honom kärleksfullt i pannan och han slöt ögonen och njöt. Men ingen tid att slösa på. Nu gällde det hårdträning varje dag.

Efter ungefär en timme hade jag ryktat Devil, sadlat och tränsat honom och sedan värmt upp honom i den stora manegen intill stallet. Jag hade låtit hindrena dagen innan stå kvar på banan, så det enda jag hade behövt göra var att höja ett av dem. Det ena fick ligga kvar på 70 centimeter och det andra sänkte jag till 50 centimeter. Vi fick ju lov att börja lugnt och köra på mer därefter. Jag styrde honom mot hindret på 50 centimeter. Han spetsade öronen och ökade på farten. Jag höll in honom lite och släppte sedan efter. Han hoppade lätt över hindret och landade mjukt på andra sidan av hindret. Han frustade nöjt och slängde med huvudet. Jag klappade honom på halsen och hoppade samma hinder igen.

Senare ledde jag in en svettig och trött häst till stallet, och ställde honom i sin box och skötte om honom. Efter några minuter kom Wilma och hennes vänner. De ställde sig utanför boxen vid hans krubba, och kollade skeptiskt på mig. ”Jag trodde inte du fick rida den där galna hästen?” Sa Wilma och flinade. ”Ändrade planer”, sa jag och blängde på henne. Hon nickade kort och sträckte in handen i boxen och gjorde något vid krubban. Jag kunde inte se vad, men hon fjantade väl sig bara som vanligt.

Jag ledde glatt in Devil i stallet, som nöjt gick bredvid mig och frustade till ibland. Han verkade också glad. Hans öron var spetsade framåt och när jag efter fem minuter tagit av hans utrustning och gett honom mat, tog jag fram mina ryktgrejer och gjorde honom fin. Efter att jag var klar skulle jag springa bort till affären och köpa lite godis inför kvällen, vi i familjen skulle ha en filmkväll tillsammans. Efter en stund hade jag ryktat klart honom, och stängde sedan hans box dörr och gick ut ur stallet. Jag hoppade upp på cykeln direkt och cyklade mot affären. I affären såg jag en annons om en hopptävling på en gård inte så långt bort. Jag log lite smått, och jag visste exakt vad jag tänkte göra.

När jag någon timme senare kom hem, fullpackad med godis, chips och läsk, gick jag in i huset och bytte om till myskläder. Klockan var runt 18.00 nu. Först skulle vi äta och då skulle jag berätta om att jag tänkte ställa upp i en hopptävling med Devil, som faktiskt var av den 24e december, konstigt nog. När vi satt vid bordet åt vi under tystnad, tills jag bröt den. ”Uhm… Mamma och pappa?” Frågade jag och kollade på dem. ”Det är en hopptävling den 24e december på en gård inte så långt härifrån och jag tänkte att… Att jag kanske skulle kunna få ställa upp med Devil?” Fortsatte jag och kollade blygt på dem. De utväxlade blickar emellan varandra, vilket inte såg bra ut alls. Sekunderna gick och sedan sa pappa, ”Vi pratar om det senare.”

Någon dag senare satt jag på Devils rygg i manegen. Jag skulle testa att hoppa honom, vilket jag aldrig gjort förut. Det skulle bli både kul, spännande och lite skrämmande. Men jag fick se det från den ljusa sidan, han kanske skulle vara jätteduktig, och hoppa istället för att tvärnita. Jag suckade och skänklade sedan på honom. Han kom fram i en rask skritt och började långsamt gå ner i form. Jag arbetade honom en hel del på volter då han alltid är stel i sidorna, och jag gjorde lite halter också. Han måste ju ändå lyssna på mig. Efter ungefär 10 minuters skrittande fattade jag trav. För en gångs skull var han inte så pigg, så jag fick lov att skänkla på honom. Jag gjorde mycket serpentiner och en gång sprang han nästan rakt in i manegens långsida. När han märkte att han nästan gjorde det, piggnade han till och ökade han farten. Innan jag hade sadlat och tränsat Devil, så hade jag satt upp några rättuppstående hinder på ungefär 50 cm. Jag tänkte att vi skulle börja lite smått, och inte hoppa högt direkt. Någon kvart senare hade jag värmt upp honom ordentligt i alla gångarter, och vi skulle nu hoppa. Jag var ju självklart nervös, men jag tvingade mig själv att vara självsäker, och så styrde vi an mot första hindret.

Devil nådde fram till hindret och tog ett jätteskutt över och bara flög. Jag fortsatte mot de andra hindrena och han tog de lätt som en plätt också. Jag hoppade av och höjde till 70 cm. Med tanke på hur högt han hoppat nu, borde han kunna klara det. Jag satt upp på hans rygg, och satte av i galopp på spåret. Vi styrde in mot mitten där hindrena stod och jag frågade mig själv om vi skulle klara det. Det skulle jag inte gjort, för han kände av min nervositet och tvärnitade framför hindret. Jag flög över hans hals och landade med en duns i sanden framför hindret. Han stirrade förvånat på mig medan jag långsamt reste mig upp och borstade av all sand från byxorna. Jag gick fram till honom och satt upp igen. Jag styrde ut på fyrkantsspåret där jag började trava, och när jag än en gång styrde mot hindrena fattade jag galopp. Nu fanns det ingen tvekan och ingen rädsla, vi skulle över. Han tog ett jättesprång över hindret och han hoppade över hur lätt som helst. Jag klappade om honom och slog armarna om hans hals.

Vi stod helt tysta i stallet medan vi hörde stegen närma sig. Vi hade lyckligtvis hunnit släppa in Devil i hans box, medan vi stod längst in i stallet, några meter ifrån Devil. Jag kunde nu höra hur stalldörren i andra sidan av stallet, långsamt öppnades. Mamma och pappa hade hunnit ringa 112 så fort jag kom hem, och jag kunde bara hoppas på att de kom snart… Det började bli ont om tid. Jag hörde deras steg närma sig oss i stallgången, och för varje sekund som gick, kom de närmre. Jag kikade fram och då såg dem mig. De började springa emot oss, och när de hade upptäckt oss alla tre riktade den ena mannen en pistol emot oss. Jag hörde ett vagt ljud av bilar och sedan hörde jag bildörrar öppnas och slås igen.

Helt plötsligt ropade någon, ”Polis! Upp med händerna!” De två männen såg otroligt förvånade ut och kollade bak. Deras ansikten bleknade och de släppte pistolen och höll upp händerna i luften. Snabbt kom två poliser fram och satte handklovar på dem och ledde sedan iväg dem. En tredje polis kom fram till oss och kollade så allt var okej.

Två veckor senare var allt löst. De hade fått böta och de satt i fängelse nu. Snart var det jul, och jag hade lite hemliga planer med Devil, som ska uppfyllas.

Jag kollade skräckslaget mot dörren och såg hur den öppnades. När den första mannen fick syn på mig smalnade hans ögon till små springor. Han stirrade hatiskt på mig innan han började fumla efter någonting i hans ena jackficka. Föremålet han lyfte upp fick mig nästan att trilla av hästen och när han riktade pistolen mot mig vände jag tvärt med Devil och skenade ut från gården. Devil kastade sig fram i enorma galoppsprång och jag trodde verkligen han skulle gå omkull i den stunden. Jag var så rädd, rädd för att han skulle gå omkull, rädd för att trilla av, rädd för att bli skjuten eller för att bli infångad av de där hemska männen igen.

Jag galopperade i några minuter längs den mörka grusvägen och till slut började jag skymta landsvägen några hundra meter bort. Jag kollade snabbt bakåt och såg att en bil var på väg emot oss. Jag manade på Devil och efter någon minut nådde vi vägen. Jag fortsatte hem och när jag slutligen galopperade in på gårdsplanen kom mamma och pappa utrusande. ”Ring… Polisen!” Flåsade jag och hoppade sedan av Devil. Jag drog efter andan då bilen hade följt efter mig hem och jag tog tag i Devils tyglar och sprang in med honom i stallet. Jag ropade lite lågt på mamma och pappa och de följde efter. Jag hörde två bildörrar öppnas och sedan slogs de igen. Jag hörde hur de knastrade i gruset och när de kom närmre stallet.

Någon dag senare satt jag fortfarande kvar i det där rummet… En tanke slog mig. Jag kunde ju alltid försöka bryta mig ut? Jag gick tyst runt i rummet och kollade efter möjliga saker att använda för att ta mig ut. Jag stannade till vid byrån och öppnade den första lådan. Den var tom. Jag suckade och öppnade den andra. Där hittade jag en långsmal stäng av metall… Kanske kunde jag låsa upp dörren med hjälp av den? Jag tog försiktigt upp den ur lådan och studerade den. Ja det skulle nog kunna funka.

Någon minut senare stod jag vid dörren och försökte få upp den. Jag var så tyst som jag kunde. Till slut klickade det till från dörren, och jag testade att öppna. Det funkade! En lättnad sköljde över mig och jag kom på mig själv med att le lite. Jag smög tyst ut från rummet. Det verkade vara natt, för männen satt i varsin fåtölj och sov. Jag smög förbi dem och öppnade försiktigt ytterdörren. Som tur var hade jag på mig skor, så jag kunde börja leta efter Devil direkt. Jag började i ladan. Jag hittade honom direkt, uppbunden utanför en gammal box. Han frustade till när han såg mig och jag började prata lugnande med honom. ”Så ja gubben…” Mumlade jag tyst. Jag knöt loss grimskaftet och ledde ut honom ur den stora, mörka byggnaden. Sedan använde jag all kraft jag hade och hoppade upp på hans rygg. När jag skänklade på Devil gnäggade han högt. Då såg jag hur det tändes i huset och min glädje förvandlades till rädsla.

Jag öppnade ögonen försiktigt. Jag satt mitt i ett upplyst, ganska litet rum på en stol, fastbunden med armarna bakom stolen jag satt på. Jag försökte röra på benen, men mina vrister var fastbundna också. Jag kollade mig omkring. Ungefär två meter framför mig var det en normalstor dörr i trä. Till vänster om mig stod en byrå och till höger om mig var det tomt, bortsett från ett litet fönster som satt väldigt högt upp på väggen. Jag kunde se att bakom persiennerna i det fönstret, sipprade ljus in. Det var dag ute, men jag visste inte hur länge jag sovit. Kanske några timmar? Min nacke värkte något enormt efter att jag suttit ner så länge. Det var ingen idé att försöka ta sig loss, för då skulle jag troligtvis bara skada mig själv. Jag hörde ett par fotsteg utanför dörren. Sedan öppnades dörren och en medellång, ganska kraftig man, steg in. Han såg att jag var vaken och flinade åt mig och såg allmänt nöjd ut.

Han hade frågat mig en massa frågor. Vad jag gjorde här, vad jag sett och vad jag visste. Jag hade inte svarat på några frågor, och vid ett tillfälle slog han till mig över kinden så hårt, att det svartnade för ögonen på mig. Jag kollade ilsket på honom. ”Varför håller ni mig ens fången?” Frågade jag och vände blicken nedåt. ”För att du har sett saker du inte ska se”, svarade han och hånlog åt mig.

”Vad gör vi nu?” Snyftade jag. Jag stod ute på gårdsplanen och grät i mammas famn. ”Vi ringer polisen”, sa hon och plockade fram sin mobil och slog in deras nummer. Några minuter senare anlände polisen. De ställde en massa frågor och frågade vad vi sett, om vi sett hur männen såg ut och hur deras fordon såg ut. Jag berättade bara att jag gömt mig under krubban i Devils box. Mamma, pappa och mina syskon hade ju vart inne och inte sett någonting av vad som hänt.

Nästa dag gick jag upp tidigt. Jag skulle leta spår, jag skulle hitta Devil. Jag sprang ner i köket och bredde snabbt en macka och rusade sedan ut till min cykel. Jag hoppade upp och cyklade långsamt ut från gården. Då såg jag några spår från en bil och något mer i gruset. En transport. Jag följde spåren en bit på landsvägen och svängde sedan in till höger i en skog. Jag hade aldrig sett denna väg förr, men jag fortsatte att cykla. När jag kom fram till slutet av vägen såg jag en liten lada, samt en bil och en transport. Är det här de har Devil? Tänkte jag, men avbröts av ett par röster från två män som pratade om någonting. ”Varför tror du ens vi tog hit hästen?” Röt någon. ”Jo för att sälja vidare den och tjäna pengar så klart, din idiot.” Jag vände tvärt på cykeln och cyklade iväg i en himla hög fart. Männen måste ha sett mig, för en av dem ropade, ”Fånga flickan!”

Jag cyklade så snabbt jag kunde. Blodet pumpade i huvudet och jag kände varje hjärtslag. Till slut orkade jag inte mer, jag såg landsvägen, men all ork tog slut. Det började svartna för ögonen och jag föll av cykeln. Innan jag förlorade medvetandet kände jag ett par starka armar lyfta upp mig.

Nästa dag tränade jag och Devil dressyr. Jag hade problem med att sitta upp idag då han inte kunde stå still, och när jag väl kom upp försökte han kasta av mig. Jag lyckades hålla mig kvar och så skrittade vi på spåret i ungefär tio minuter, med volter, halter och ställningar. Han tyckte det var otroligt jobbigt och försökte slippa undan det hela tiden.  Vi travade i ungefär tio minuter sedan med tempoväxlingar och mycket energi. Det tyckte han däremot var mycket roligare och han sänkte huvudet flera gånger och frustade nöjt. När vi kom till galoppen och jag gav honom en galoppskänkel hoppade han fram flera meter och tvärnitade. Jag var nära på att flyga över huvudet på honom. Jag satte mig tillrätta och skänklade på honom. Vi red i arbetsgalopp och jag jobbade mycket med formen. Han la sig i händerna på mig och jag fick dra upp hans huvud flera gånger. Annars gick passet bra, han lyssnade inte hela tiden, men i slutändan gick han otroligt fint. Jag hann få några åskådare medan jag red och när jag gick ut ur manegen fick jag uppmuntrande klappar på axeln och folk som log åt mig och sa ”Bra jobbat.”

När jag en halvtimme senare satt i boxen hör jag någon komma gående. Jag hör röster, men jag vet inte vem. Jag kan bara höra att det är män som pratar. Sedan hör jag någon plocka med raspen till Devils boxdörr, och sedan glider dörren upp tyst. Devil kikar nyfiket ut och själv kryper jag in under hans krubba där ingen kan se mig. Jag hör hur de hakar fast ett grimskaft på honom, och sedan leds han bort. Jag kryper fram och ser hur de går iväg med Devil genom den mörka stallgången. Jag drar fram mobilen och ringer till mamma. Hon svarar genast och jag förklarar vad jag nyss såg. Jag springer ut och möter henne på gårdsplanen någon minut senare, men Devil syns inte till någonstans, och inte männen heller.

”Isabella, du får en chans till med Devil.” Det var vad mamma hade sagt till mig efter att vi fångat in Devil och efter att Wilma åkt hem. Nu skulle jag verkligen anstränga mig. Jag skulle träna honom varje dag, få honom att anförtro sig åt mig, och sedan så skulle vi kanske kunna börja tävla. Jag var ute i stallet i Devils box. Jag hade nyss ryktat honom och skulle iväg och hämta hans träns. När jag hämtat det och sedan tränsat honom ledde jag ut honom i manegen och började gå runt med honom. Jag skulle ha lite markarbete med honom, få honom att respektera mig. Varje gång han försökte flytta på mig visade jag tydligt mitt utrymme och flyttade på honom istället. Han höll på att bråka med mig hela tiden, men i slutet så började han faktiskt lyssna. Han var uppmärksam och försökte inte flytta på mig längre. Varje gång jag stannade, tvärnitade han nästan. Så jag hade lyckats för tillfället.

När jag senare gick in i huset berättade jag för mamma om det lyckade markarbetspasset med Devil. Hon log och sa ”Bra jobbat.” och sedan gick hon själv ut i stallet. Hon skulle hålla några lektioner, och när hon ändå var på väg ut bad jag henne kolla till Devil.

Själv satt jag uppe på mitt rum och spelade på datorn. Jag letade runt på internet efter spel och såg en annons på något spel som hette Star Stable. Vad tusan är detta? Tänkte jag. Jag klickade mig in på en ceriserosa hemsida och registrerade mig. Sedan installerade jag spelet och loggade in. Jag spelade i flera timmar och oj så kul det var! Detta var underbart, och precis ett spel för mig.

Jag bara stod och glodde medan Devil stegrade sig om och om igen. Wilma hade slagit armarna runt hans hals för att inte flyga av och jag såg på henne, hur nära hon var på att börja skrika. Hennes ansikte var sammanbitet och hon var likblek. Jag sprang ut ifrån ridhuset och rusade in på kontoret i stallet. Där satt mamma i ett telefonsamtal. Jag nästan skrek ut, ”Devil håller på att gå omkull!” Hon la bara på och sprang efter mig in i ridhuset. Devil höll fortfarande på att stegra sig men Wilma kom springandes emot oss. Hon grät och slängde sig i armarna på mamma. Själv sprang jag fram till Devil och sa, ”Lugn gubben…” Då, helt plötsligt, slutade han ställa sig upp. Han kollade nyfiket på mig och gick sedan lugnt emot mig. När han var en meter ifrån mig stannade han och frustade. Jag gick fram och slog armarna om hans hals och kramade om honom. Han blev lite förvånad över att jag plötsligt hade kramat honom, men sedan stod han lugnt och andades. Vad jag inte märkt var att mamma och Wilma var på väg hit. Wilma nästan spottade ut, ”Avliva honom!” Jag gick fram och ställde mig framför henne. ”Varför?” Sa jag. ”Varför ska man behöva avliva en häst som inte gillar att olika personer rider honom hela tiden?”

Senare den kvällen hade mamma och pappa bestämt att han får vara kvar. Trots allt. På ett villkor. Att jag tar hand om honom, rider honom och allt sådant. Jag hade glatt sagt att jag gärna gjorde det och då var det bestämt. Devil fick stanna. Men jag kände ändå att något inte riktigt var som det skulle. För inte så länge sen hade de tänkt sälja honom, men nu får han plötsligt stanna? Jag satt och grubblade på det men kom inte på någon lösning. Jag får helt enkelt släppa det och vara glad för att han inte kommer att säljas.

Jag sitter på mattelektionen och ritar hästar i räknehäftet. Jag är inne i min egen värld. Jag har ingen lust alls att räkna någonting, jag har inte lust för skolan överhuvudtaget. Om bara några dagar har vi ett stort prov i matte. Matte är mitt bästa ämne, men nu vet jag inte ens om jag kommer klara det. Tillslut knackar någon på min axel och jag tittar förvånat upp. Där står min lärare. Han ser ganska arg ut och ryter sedan till mig ”Se till att jobba nu Isabella.”

Samma dag när jag går hem från skolan kör en bil förbi i en vattenpöl och blöter ner hela mig. Detta är verkligen ingen bra dag. När jag kommer hem ska jag ut och jobba i stallet en stund och hålla lite lektioner. Jag ska bland annat hålla en dressyrlektion för Wilma… Jag suckar tyst för mig själv. Efter några minuter svänger jag in på grusvägen till vårt hus. Vi bor någon kilometer utanför närmsta stad. Här ute är det lugnt och fridfullt. Alltid när jag kommer hem känner jag en sorts lugn som sköljer över mig när jag stiger in på gårdsplanen. Jag går in i huset och byter om till ridkläder och tar sedan ett äpple och går sedan ut. Äpplet äter jag på vägen ut till vårt stall. Precis innan jag ska börja mocka boxarna kommer Wilma och kollar kaxigt på mig. ”Skulle inte du hålla min lektion nu eller?” Jag suckar och säger, ”Den är om en timme. Du kanske ska fokusera på att göra i ordning hästen så jag slipper sköta allt ditt jobb.” Hon blänger på mig och går sedan iväg med bestämda steg.

En timme senare rider Wilma runt fyrkantsspåret på Devil. Jag säger till Wilma att göra volter och halter, att hon ska ställa henne i hörnen och arbeta med henne. Hon gör som jag säger, men hon ser riktigt ansträngd och trött ut. Efter en kvart har hon värmt upp i både skritt och trav så jag beordrar henne att fatta galopp. Devil hoppar fram av förskräckelse av den plötsliga beröringen. Wilma fattar självklart inte det och bankar till honom i sidorna och Devil börjar bocka. Till slut ställer han sig på bakbenen. Jag vågar knappt titta, han kan gå omkull när som helst.

Jag hör hur Maya skriker och hur hon ropar på hjälp. Skriket skär i öronen och Devil ryggar undan och springer in i manegens ena hörn. Mamma, jag och Kristin hoppar ner för den låga läktaren. Mamma och Kristin rusar fram till Maya och jag ser hur mamma rycker upp sin mobil. Själv joggar jag fram till Devil och tar tag i hans tyglar. Hans näsborrar är uppspärrade, hans öron spetsade och hans ögon uppmärksamma och stora. Han verkar inte ha skadat sig, han blev bara skrämd av skriket. Maya sitter och jämrar sig i mitten av ridbanan vid oxern. Efter en liten stund går mamma ut ur manegen och kommer tillbaka med två ambulansförare som har en bår med sig. De lyfter upp Maya på den, spänner fast henne och går sedan iväg.

Ett gäng tjejer har flockats runt mig och Devil för att få reda på vad som hänt. De pratar i mun på varandra och jag märker hur nervös stackars Devil blir. ”Kan ni snälla gå härifrån och vara tysta?” Ber jag snällt. ”Ni oroar faktiskt hästen.” De blänger på mig innan de vänder på klacken och med bestämda steg går ut ur manegen. Jag själv leder ut Devil från manegen och sedan in i hans box. Där tränsar och sadlar jag av honom, ger honom lite mat och ryktar honom. När jag pysslat om honom och gosat med honom går jag in och sätter mig i sadelkammaren, och andas ut. Det har varit en tuff dag och jag är otroligt trött. Imorgon är det skola och jag har ingenting att längta till precis. Efter en stund reser jag mig långsamt upp och går med lugna steg utifrån stallet och sedan fortsätter jag mot vårt hus och går in. Doften av mat slår emot mig. Klockan är runt 19.00 så det förvånar mig inte. När vi senare sitter runt matbordet så pratar vi om dagen, som vanligt. Vi berättar för pappa och syskonen om vad som hände med Maya och Devil bland annat. De häpnar över vad som hänt och stirrar med förbryllade ögon på oss. ”Vi kan inte ha kvar den hästen”, säger pappa bestämt, tillslut. ”Det kan vi väl visst!” Snäser jag åt honom. Sedan reser jag mig så hastigt upp att stolen trillar omkull bakom mig och störtar sedan upp på mitt rum. De ska inte få ta Devil ifrån mig. De ska inte sälja honom, så är det bara!

Några dagar senare sitter jag i bilen på väg hem. Jag hade vart på sjukhuset i ungefär fyra till fem dagar. Mest för observation. Devil är hittad och står oskadd i sin box igen. Han hade inga större skador när de hittade honom, han hade bara lite rivsår, som han troligtvis fått ifrån grenar och buskar. Mamma och pappa har berättat att jag aldrig får rida honom igen efter vad som hänt. Men man vet aldrig vad jag kan göra. Jag gillar Devil otroligt mycket. En bråkig häst som kastar av folk hit och dit, men när jag är med honom, när jag rider honom, är han som förvandlad. Som att det är vi två som hör ihop.

Medan jag suttit och funderat över allt som hänt, så har jag inte märkt att vi har kommit hem till gården. Jag tittar ut över hagarna och över ridbanorna, där jag ser privatryttarna rida sina hästar. Jag ler lite för mig själv och stiger sedan ur bilen. Andas in luften av skog, av stall, av hemma. Det första jag gör är att gå in i stallet för att hälsa på Devil. Jag smeker hans smäckra hals och går sedan in i boxen och sätter mig i ena hörnet. Han kommer fram och nosar på mig och frustar glatt. Jag sitter där tills det blir mörkt ute och sedan går jag in i huset. Jag äter middag och fortsätter sedan upp på mitt rum och sätter mig vid datorn. Jag surfar runt på lite olika sidor och spelar en massa spel innan jag ser att klockan är 23.07. Dags att sova. Jag gör mig i ordning och kryper sedan ner i min varma, gosiga säng och somnar till ljudet av vinden.

När jag vaknar smiter jag ner i köket och tar en morot ifrån kylskåpet. Det har blivit som en rutin, att ge Devil en morot varje morgon. Jag går ut i stallet till hans box men ser några människor stå utanför hans box. Mamma är en av dem. Jag stirrar förvirrat och går sedan fram med bestämda steg. Jag blänger på mamma och sedan presenterar hon mig för personerna hon pratade med. ”Detta är min dotter Isabella. Isabella, detta är Maya och hennes mamma Kristin som ska kolla på Devil.” Det hugger till i hjärtat. Redan några som nappat på annonsen om Devil? Jag kollar sorgset på Devil som står i sin box och stampar otåligt med hovarna. Till slut ler mamma och säger till Maya, ”Du kanske vill testa att rida honom?”

Maya skrittar runt i manegen på Devil. Devil ser ut att vara otroligt uttråkad medan Mayas ansikte strålar av glädje. ”Jag älskar honom!” Tjuter hon glatt när de flyger över en oxer på 60 centimeter. Hon rider runt manegen och styr sedan mot hindret igen, men denna gång hoppar inte Devil, han tvärnitar framför hindret. Maya flyger över hindret och landar på sin arm i fallet.

Vinden viner i mina öron och farten får mina ögon att tåras. Devil skenar över den stora landsvägen och det finns inte en chans att jag kan få stopp på honom. Jag ser en bil framför oss och Devil väjer in till höger, in i den stora skogen. Grenar slår mot ansiktet och ger mig rivsår, flera gånger måste jag ducka för stora grenar som kan slå ner mig på marken hur lätt som helst. Till slut, så tar det bara stopp. Devil tvärnitar framför en backe som går ner mot en å, och jag flyger över hans huvud och börjar rulla ner för backen i en farlig fart. Jag slår i stenar och river sönder mina kläder och till slut landar jag i ån. Den är inte djup utan kanske bara någon halv meter och ungefär en meter bred. Oberedd som jag var får jag en kallsup under vattnet och kväver nästan mig själv i mina tappra försök att få luft. När jag tagit mig upp ur ån, känner jag hur det svartnar framför ögonen och jag svimmar.

Jag vaknar upp i ett vitt rum i en stor säng. Jag ser knappt inga möbler, bara en liten soffa mitt emot mig och en hylla till höger om mig. Till vänster om mig står ett litet bord med ett glas på och lite olika askar. En massa slangar är kopplade till mig, och jag har en syrgasmask på mig. Jag tittar mig förvirrat omkring. En sjuksköterska kommer in i dörren som ligger till höger om mig. Hon berättar för mig att en bilförare hittat mig nere vid ån och ringt ambulansen. Mina föräldrar är på väg hit. ”Vet du vart min häst tog vägen?” Frågar jag sjuksköterskan med krasslig röst. Hon kollar först omförstående på mig och säger sedan, ”De är ute och letar efter den just nu.” Hon säger också att jag borde vila lite och jag hade tur som inte bröt någonting. Jag lägger mig ner och sluter ögonen.

När jag vaknar upp igen sitter mamma, pappa och mina två syskon på soffan framför mig. De märker att jag vaknar och mamma kommer fram och tar min hand. Jag viskar tyst, ”Förlåt mamma, det var dumt av mig att bara rida iväg med Devil sådär.” Hon skakar på huvudet och svarar, ”Tänk inte på det nu.” Och så ler hon åt mig. Jag minns knappt vad som hände. Jag minns att jag red i en fasansfull fart över landsvägen och sedan minns jag inte så mycket mer. Blev jag och Devil påkörda, eller vad hände egentligen? Till slut tornar minnet upp och jag minns varenda detalj. Hur rädd jag varit, när jag föll nerför backen och nästan drunknade i ån. Jag börjar gråta och skaka. En sjuksköterska kommer in med någonting i en spruta och jag blir med ens lugnare. Ögonlocken blir tunga efter någon minut och jag faller in i en tung sömn.

Jag stirrar på skärmen innan jag inser vad det står. Jag hade gått in på vårt stalls nyhetssida och sett att en häst var till salu. Jag blev nyfiken och klickade in. Vem ser jag? Devil. Just i det ögonblicket, ville jag bara härifrån, bort från allt. Jag hade börjat anförtro mig åt Devil, och så händer detta. Jag kryper ner under täcket i min säng och stirrar upp i taket. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men de kommer aldrig. Jag har blivit för stark. Jag kan inte ge upp honom också.

Jag vaknar med ett ryck. Jag måste ha somnat. Jag stiger upp ur sängen och går ut ur rummet och nedför trapporna. Jag fortsätter sedan åt höger, in i vardagsrummet där mamma sitter. Jag går fram till henne och kollar allvarligt på henne. ”Vad menar du med att du ska sälja Devil?” Hon kollar på mig och svarar sedan, ”Han är farlig Isabella, han kastar av folk.” Jag blänger bara på henne. Jag går sedan till köket och stoppar ner en morot i fickan. Sedan fortsätter jag mot hallen där jag drar på mig mina kängor. Jag öppnar dörren och möts av en kall vind som slår emot mig. De gula, orangea och röda träden har börjat fälla sina löv och det närmar sig mot vintern. Bara två månader kvar till jul ungefär. Det är iskallt ute men det har inte kommit någon snö än. Jag fortsätter gå långs grusvägen utanför vår trädgård och går sedan in i stallet. Jag går snabbt bort till sista boxen där Devil står. Han frustar när jag klappar honom. Jag tar sedan upp moroten jag tog med och ger den till honom. Jag går sedan och hämtar min hjälm och ett träns.

När jag sitter på hans rygg känner jag mig lycklig för första gången på länge. Vi rider ut från den stora gårdsplanen och in i skogen bakom ridbanorna. Jag följer den första stigen rakt in i skogen. Allt känns så fridfullt, så lugnt. Jag lyssnar på fåglarnas kvitter och ler för mig själv. Medans jag suttit och filosoferat har jag inte märkt att jag kommit fram till landsvägen. Då hör jag ett högt, brummande ljud. Jag är mitt i vägen och har stannat till. Då ser jag den stora lastbilen till höger om oss. Devil stegrar och sätter sedan av i full fart till vänster om oss.

Jag skrittade runt på Devil i manegen. Han var otroligt pigg men även fast hästar är pigga så ska man skänkla på ännu mer för att få ut deras energi, så jag lät honom skritta på. Ibland försökte han rycka tyglarna ur händerna på mig, men det var inga större problem. Än hade ingen märkt att jag var inne i ridhuset, och det var jag glad över, för om mamma och pappa fick reda på att jag red Devil utan deras tillåtelse skulle jag nog få utegångsförbud i en månad.

När jag ridit klart smög jag in i stallet så fort jag kunde och jag tror inte att någon märkte mig. Wilma var här idag, någonstans, och tjejer som henne kunde man absolut inte lita på, enligt min personliga åsikt. Jag ställde snabbt in Devil i den stora rymliga boxen och gick sedan iväg med hans utrustning. Självklart mötte jag Wilma och hon blev genast misstänksam. ”Vem har du ridit?” Frågade hon och flinade åt mig. ”Jag hjälper bara barnen med hästarna” ljög jag och kollade glatt på henne och fortsatte gå. Jag pustade ut. Det var nära ögat.

När jag var klar i stallet gick jag in i huset. Jag åt middag och sedan var jag så trött så jag gick och la mig och somnade direkt. Jag sov djupt under natten och när jag vaknade såg jag solstrålar sippra in från persiennerna i fönstret. Jag kikade ut och det var en strålande dag. Mamma skulle dessutom hålla ett litet dagridläger idag, så de hade tur med vädret.

När jag gick ner satt mamma vid köket och läste en tidning. Pappa sov fortfarande och mina syskon kollade på teve. ”Redan vaken?” Sa hon och kollade skeptiskt på mig under sina glasögon. ”Ja jag gick och la mig tidigt igår” svarade jag och log snett. Hon log tillbaka och återgick till att läsa tidningen. ”Jag går ut i stallet” sa jag och hon nickade till svar. Men när jag kom ut till stallet var Wilma och hennes kompisar här. Jag hörde hur de pratade om dagridlägret idag och jag förmodade att de skulle vara med. Jag gick bort till Devil och smekte hans silkeslena mule och pratade lite med honom. Sedan hörde jag Wilma säga, ”Hoppas jag får rida Devil idag… Det har alltid varit min dröm, och jag klarar ju av sådana hästar som honom.” Hon fortsatte, ”Bortsett från vissa andra” och så mötte hon min blick och flinade. Hennes kompisar började fnittra hysteriskt. Jag suckade och ignorerade dom.

Mamma kom ut och skrev upp vilka hästar de fått. Hon gav aldrig Devil till någon, så jag trodde absolut inte att någon på ridlägret skulle få honom. Men när hon skrivit klart och jag läser på tavlan så ser jag… Att Wilma ska ha Devil.

Veckorna gick, och tillslut kom dagen då skolan började igen. Jag började nian i år. Självklart gick jag i samma klass som Wilma. Hon hade berättat för alla i skolan vad som hänt, hur förvånad och ledsen hon blivit och blablabla. Jag visste att det inte var sant, hon ljög om det. Hon var glad över att Flavia dött, jag förstår inte hur sjuka människor kan vara. Folk försökte prata med mig, men till ingen större framgång. Jag avvärjde varenda en, till och med mina bästa vänner. Jag var alltid tyst, jag sa aldrig någonting längre. Det var hemskt att ha Wilma hemma i vårt stall, det var hemskt att ha en ridskola hemma, allt var hemskt. Efter ett par veckor hade mamma och pappa erbjudit mig ett otroligt fint arab sto, men jag hade tackat nej. Folk tyckte jag var idiotisk som inte kunde släppa det, jag har hört dom prata om det, i stallet, i skolan, på stan. Till slut började jag skolka och fick istället hemundervisning, jag fortsatte vara deppig. För det enda jag kunde tänka på var Flavia.

Men en dag så gick jag ut i stallet, in i den stora vita byggnaden. Stallet var stort med säkert runt 30 boxar, utanför stallet stod det två ridhus och två paddockar. Bakom paddockarna fanns det bara skog med underbara ridvägar. Folk glodde som aldrig förr, men jag fortsatte gå tills jag kom till den sista boxen i stallet. Där stod hingsten Devil. Namnet hade han fått över sitt temperament och sina egenskaper. Han kastade av ryttare hela tiden, högg efter folk och sparkade som ingen annan häst. Till slut vågade inte folk rida honom, de vågade knappt leda honom. Medans jag stod där utanför hans box dörr, hade jag öppnat den, gått in och stängt efter mig. Han kollade skeptiskt på mig, väntade på att jag skulle göra något. Jag stod där och kollade tillbaka på honom, och tillslut tog han några tveksamma steg emot mig. Han nosade på mig och undersökte ifall jag var något hot. Jag sträckte fram handen och smekte hans mule. Han frustade nöjt till och när jag skulle gå, följde han efter mig och puttade på mig i ryggen. ”Vill du ut och rida gubben?” Frågade jag och log lite smått. Han frustade och stampade med hoven och jag väntade en stund innan jag sa, ”Då gör vi det”.

Jag ledde ut Devil genom en dörr i stallet som ingen använde förutom de som arbetade här och såklart jag och min familj. Till min stora glädje var det ingen vid ridhusen, så jag gick snabbt in till första ridhuset med Devil. När jag skulle hoppa upp började han trampa nervöst md hovarna och försökte gå ifrån mig. ”Lugn gubben” viskade jag. Som att han vetat precis vad jag sa, lugnade han ner sig och stod still. När jag suttit upp stod han blickstilla och väntade på att jag skulle säga till honom vad han skulle göra. Jag tryckte till honom lätt i sidorna och han ryckte till och började skritta. Jag var beredd på att han skulle slänga av mig när som helst, eller bocka, men inget hände… Han kanske litar på mig?

Jag började höra en massa oroliga röster runt mig. Jag öppnade ögonen försiktigt och försökte sätta mig upp. Jag kände en fruktansvärd smärta genom hela kroppen och sjönk ner med en duns på marken igen. Mina föräldrar satt bredvid mig. ”Var är Flavia?” frågade jag försiktigt. Mamma och pappa utbytte oroliga blickar med varandra innan pappa svarade, ”Flavia bröt ett ben när hon landade men…” började han, men jag avbröt honom tvärt med att jag började gråta. Han harklade sig och fortsatte. ”Men, Flavia är fortfarande kvar om du vill säga hejdå”.

Efter att jag sagt hejdå, så gick jag ifrån banan. Hela tävlingen avbröts, och det enda jag ville var att åka hem. Det kändes som år innan vi var hemma, och jag vet inte hur länge jag satt på mitt rum och grät sen. Det var det mest smärtsamma jag gjort, att ta farväl av Flavia. Jag hade suttit med hennes huvud i mitt knä och bara pratat med henne. Pratat om våra minnen. Jag berättade för henne att hon var det bästa som hänt mig och att jag alltid skulle älska henne. Jag hade gett henne en puss på mulen och sedan hade hon somnat in. Efter det hade jag tyst gått iväg, helt tom på ord och känslor, tom på allting. Jag ville skrika och gråta, men ingenting kom.

Jag vaknade och kollade på klockan. 04.37 var hon. Jag drog på mig mina ridkläder och gick ut i stallet, till Flavias box. Jag satte mig ner i den rena halmen och andades in hennes doft som än var kvar i stallet. Jag la mig ner och låg där och tänkte. Det var ofattbart att hon var borta. Jag kunde knappt förstå det själv. Minuterna gick och efter ett tag somnade jag där ute i hennes box, önskade att hon skulle stå där när jag vaknade och att allt skulle vara som vanligt.

Någon skakade om mig och jag kollade upp. Det var mamma med pappa en bit bakom henne. ”Vi har letat efter dig i säkert en halvtimme” sa hon ledsamt. ”Hur länge har du varit här ute?” Jag svarade att jag gick ut hit i natt och somnade av misstag. Vi gick in och satte oss runt bordet och åt frukost. Ingen sa ett ord. Mina syskon som inte vart med på tävlingen visste inte vad som hänt. Det enda vi gjorde var att låtsas som att det inte hänt, jag ville inte prata om det. Jag behövde tid att läka mina sår, även fast det skulle kunna ta flera månader, kanske år. Jag hade ju trots allt haft Flavia sedan hon föddes.

Dagen innan tävlingen. Jag stod i stallet och ryktade & gjorde Flavia fin inför morgondagens hopptävling. Vi skulle hoppa en klass på 120 cm. Flavia är ju väldigt duktig inom hoppningen, och 130 cm är vårt mål i slutet av året. När jag var klar och hade tvättat henne, ryktat henne och lagt på täcket så gick jag in. Jag var så otroligt trött och det var ändå dags att sova, så jag gick och la mig. Så fort jag blundade somnade jag.

Jag vaknade av att någon skakade om mig. Jag kollade upp på personen med sömniga ögon och såg att det var min mamma. ”Dags att vakna gumman, vi måste åka om någon timme.” Jag reste mig sakta upp och märkte att jag somnat i ridkläderna. Jag suckade tyst för mig själv och bytte om till tävlingskläderna. Jag satte upp mitt långa hår i en fläta, och tog sedan fram mina överdragsbyxor. Jag ville ju inte att mina vita ridbyxor skulle bli skitiga.

En timme senare satt jag i bilen på väg mot tävlingen som låg utanför Stockholm. Jag satt och plockade med mobilen, och kollade då och då till Flavia. Ni förstår, vi har en kamera till hästtrailern så vi kan se vad hästarna håller på med. Efter ett par timmar kom vi fram och jag steg ur bilen och lastade ur Flavia. Hon var alltid lugn på tävlingsplatser trots den nya miljön och alla främmande hästar. Jag gjorde iordning henne och när jag sadlat & tränsat henne gick vi bort till framridningen.

Jag satt upp och kollade mig runt om. Till min stora förvåning så såg jag en tjej från stallet, Wilma. Jag låtsades att inte ha sett henne och red på spåret i den stora paddocken. När jag red förbi henne ropade hon ”Du Isabella! Hoppas du trillar av”, och så hörde jag flera tjejer skratta bakom henne. Jag svalde ner gråten och koncentrerade mig istället på att värma upp lite lagom. Jag hann hoppa två hinder på 80 cm innan speakern ropade ut att den var min tur.

Jag red in på banan. Jag var inte alls nervös eftersom jag hoppat flera klasser på 120 cm förut. Jag fick klartecken och red an mot första hindret. Flavia tyckte detta var lätt som en plätt, och vi flög över hindrena. Jag var inne i min egen bubbla och innan sista hindret hör jag hur ett flertal personer börja skrika och ropa och min bubbla sprack. Jag tappade kontrollen och koncentrationen och det gjorde Flavia med. Flavia hoppade av för tidigt och hon landade i hindret och gick sedan omkull efter hindret. Hon förblev orörlig och det ända jag kunde tänka på var henne. Efter några sekunder svartnade det för ögonen och jag svimmade.